Kan vi ta till oss bilderna från Mellanöstern som nästan alltid visar aggressiva och sörjande människor? Kan vi känna deras sorg och förtvivlan eller framstår de som så annorlunda och främmande för oss att vi inte ens kan sörja med dem? Den svenske fotografen Kent Klich ställer frågorna i efterordet till sin senaste bok ”Gaza Photo Album”.

Han kom till Gaza några veckor efter att Israels senaste militära offensiv hade avslutats och människorna försökte återskapa någon form av vardag ur spillrorna. ”Min uppgift var att dokumentera det privata, familjers hem som hade beskjutits”, skriver han och påminner oss om vad som står i den fjärde Genévekonventionen, att civila inte får angripas i krig.

Kent Klich låter siffrorna tala. Minst 1 400 palestinier dödades i Gaza under den drygt tre veckor långa offensiven, 5 000 skadades och fler än 50 000 människor tvingades överge sina hem. Över 2 000 hus förstördes fullständigt och cirka 20 000 fick mer eller mindre svåra skador. Också israeler drabbades under den 22 dagar långa konflikten. 13 dödades, varav tre av en raket som sköts från Gaza mot södra Israel, noterar Klich vars bilder påminner om polisens snap­shots från brottsplatser, tagna för att bevisa att något dramatiskt har hänt; mord, våldtäkt, mordbrand, förföljelse, stöld och skadegörelse ...

Det är upprepningen av detta outtalade budskap som är bokens styrka. En bild är ingen bild, men samlade blir de en anklagelseskrift. Det är vardagen, människors trygghet, deras hem, som slagits i spillror och plundrats. Kristallkronor och ett bubbelbadkar avslöjar att det fanns ”rika” också här. Bildtexten berättar att Mohammed Akashas hus ockuperades av israeliska soldater och att de brände ner det innan de drog vidare. Nu vilar allt under ett nattsvart lager av sot.

Klich annorlunda krigsbilder har väckt stor uppmärksamhet och bland annat prisats i prestigefyllda World Press Photo. Ändå har han haft svårt att få sitt unika material publicerat. Svenska dagstidningar var inte intresserade, skriver fotografkollegan Lisa Thanner i Publicistisk årsbok 2010 och konstaterar att det är lättare att sälja in lifestyle och porträtt än dokumentära, politiska reportage: ”Facktidningen Dagens Arbete publicerade bildreportaget över sex helsidor, men Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter och Sydsvenskan tackade nej.”

Detta samtidigt som bilderna vann konstvärldens gillande. Klich funderar i efterordet över vad som hänt med fotografin när dokumentära reportage visas på gallerier och dagstidningarna satsar på vackra, konstfulla foton. Gränserna har suddats ut – journalistiska arbetsmetoder är inte längre förbehållna journalister och konstnärliga ambitioner inte något som bara konstnärer har.

Per Lindström

utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och adjungerad professor i fotografi vid Mittuniversitetet