– Jag minns att jag gick förbi en ledsen kvinna. Hon satt och grät på en bänk i Rörsjöstaden. Jag stannade inte, den dagen hade jag fullt upp. Men jag tänker fortfarande på det, för hon var så ledsen och jag borde ha stannat.
Manal Masri är en av två teaterchefer på Teater Foratt i Malmö.
Berättelsen handlar om hur hon nyligen bestämde sig för att inte finnas till för en främling. Ett ögonblicks beslut. Något hon har haft god anledning att fundera kring.
Några dagar före Sydsvenskans möte med Manal Masri i teaterhuset Bastionen, satt hon nämligen och stirrade trött på höstplaneringen.
Pjäsen "Scorched" - på svenska känd som "Nawals hemlighet" - låg framför henne. På den skulle teatern basera höstens produktion. Men den senaste tidens skjutningar i Malmö gjorde att den libanesisk-kanadensiske författaren Wajdi Mouawads drama kändes mindre aktuellt för henne och den andre teaterchefen Niclas Sandström.
"Vi måste bara göra något som har med Malmö att göra", tänkte Manal Masri.
Men vad?
Samtidigt, i en annan del av staden, hade radioprofilen och egenföretagaren Ehsan Noroozi länge gått i samma tankar. Han ställde upp i SVT:s Debatt för att nyansera bilden av sin hemstad efter de svarta rubrikerna i nationell media.
– Detta är ett svenskt problem, ett problem för en eller några stadsdelar, eller ett skånskt problem. Man kan vidga och minska perspektiven hur mycket man vill. Hur som helst är Malmös ungdomar värda något mycket bättre än att växa upp med tron om att det som skrivs är sanningen om deras stad. Det finns så mycket mer! säger han till Sydsvenskan.
Hans recept? Malmöborna måste lära sig att "äga bruset".
– Låt säga att alla företagare lägger upp en film om sitt företag på Youtube. Vilken bild får vi då om vi söker på Malmö? Jo, att det är värsta företagsparadiset. Det är det jag menar, vi måste bli bättre på att ta saken i egna händer, sprida fler positiva budskap.
Och så hade han länge tänkt på bristen på civilkurage.
– Det finns många filmer och böcker som handlar om hur man kommer in i brottsliga banor, men det finns inte så mycket om hur man tar sig ur svåra situationer och gör rätt, säger han.
Ehsan Noorozi ringde till Manal Masri på Teater Foratt. Ett samtal som gjorde det lättare för henne och kollegan Niclas Sandström att snabbt rensa i höstens teaterprogram.
När Sydsvenskan träffar dem på Bastionen surrar tankarna febrilt om hur de ska hantera framträdanden om civilkurage. Med start i början av hösten vill de under tre månader, "kidnappa" olika gator och torg i Malmös tio stadsdelar och spela upp oväntade scener.
Det ska vara något omskakande, säger de, som ska få Malmöborna att undra om det är teater eller på riktigt. Och det ska väcka tankar om hur man kan bete sig i olika situationer, istället för att bara se på.
– Vi vill utforska och testa Malmöbornas civilkurage. Vi ser det som en attack, säger Manal Masri.
Begreppet civilkurage är utvecklat i deras program och handlar inte bara om att ingripa vid felaktigheter, orättvisor och ensamhet som visar sig ute i samhället - på en buss eller utanför en klubb - utan också att våga räcka ut en hand för att stärka gemenskapen bland Malmöbor.
Allt från att säga hej till grannen, till att våga vittna i en rättegång.
– Vi vill irritera i vardagen när man minst anar det, för att ge den där "kulturella käftsmällen" som gör att man stannar upp, säger Niclas Sandström. Arbetsnamnet är Malmö Riots. För vi tror att det kommer att bli riots, upplopp, om inget händer i Malmö.
– För mig är riots också att göra något, att säga ifrån, fyller Manal Masri i. Vi är skyldiga varandra det. Du är också någon som kan göra en förändring. Öppna upp, så får vi mer civilkurage i Malmö.
Men är det med civilkurage som alla problem löses? Är allt snack om till exempel skärpta vapenlagar, bättre vittnesskydd och fler metoder att motverka segregation inget botemedel i jämförelse?
Manal Masri:
– Nej, man kan inte lägga allt annat åt sidan, andra brister har också bidragit till att det blivit såhär. Det måste jobbas från alla håll. Men civilkurage är något som vi Malmöbor kan visa och göra varje dag. Det är det vi kan påverka.
Hon får medhåll av Cindy Mizher, producent, som flyttade från Libanon till Sverige för ett år sedan:
– I Libanon saknar befolkningen skydd från polis och myndigheter. Ändå kan du gå på gatorna och känna säkerhet, för det finns en gemensam känsla att om något händer mig så står främlingar redo att ingripa. Det första som hände när jag kom till Sverige var att en serieskytt härjade. För första gången kände jag mig som en levande måltavla. Jag tänkte: Inte en chans att jag kommer från ett land som överlevt otaliga krig för att dö i tysthet på Sveriges gator.
Niclas Sandström nickar. Hans analys är att det positiva med det individualistiska samhället delvis slagit över och fått egoistiska drag.
Under de tre månaderna kommer det i teaterhuset Bastionen hållas debatter och workshops för att väcka ett "brus om civilkurage".
– Vi försöker att använda kultur för att skapa förändring, det är vårt redskap. Kultur är det som lever kvar när vi försvunnit, så på något sätt hoppas jag att detta ska få genomslag, skapa en debatt och påverka, säger Manal Masri.