Tillfrågad om min syn på 00-talet känner jag mig som den helige herr Bernhard av Clairvaux i Hjalmar Gullbergs dikt. Tillsammans med sin väpnare rider han runt en spegelblank sjö. När de ridit tolv varv runt sjön utbrister väpnaren: ”Jag tycker också sjön är underbar!” ”Vilken sjö?” undrar den helige herr Bernhard av Clairvaux.
Samma sak skulle jag kunna svara: ”Vilket 00-tal?” Har det alls funnits något 00-tal? Är det inte en efterhandskonstruktion? Eller färdades jag som en frånvarande riddare genom decenniet utan att lägga märke till det?
Liv Strömquists bok med tecknade serier, ”Hundra procent fett”, pryds av ett omslag som säkert kunde stå som emblem över 00-talet. Där trängs Simone de Beauvoir, Ingmar Bergman och Woody Allen med fettbukar, taggtråd och dynamitgubbar. En Chiquitabanan höjs som ett maskingevär. Man känner att allt snart kommer att gå åt helvete.
Känslan förstärks när man öppnar boken. Här möts man av en uppriktig vrede riktad mot kapitalismen och imperialismen, sexismen och konsumtionssamhället som försöker övertyga oss om att vi blir lyckliga bara vi gör som reklamen säger. Det fräser om replikerna och viner om invektiven.
Och jag undrar, var har jag mött allt detta förr? Det känns på något sätt bekant, som en refräng från en svunnen tid. Så kommer jag på vad det är. Det är ju 68-rörelsen, det är proggvänstern och rödstrumporna och den gamla drömmen om att spränga staten och kapitalet och hela skiten i luften.
Så möts vi över generationsgränserna. Jag är ju själv barn av min tid, född på 1940-talet och i mycket formad av det politiska och moraliska uppvaknandet på 1960-talet, även om jag inte stod på barrikaderna och slogs. Nu möter jag allt detta hos en tjej som var ung på 00-talet. Och jag tänker att lika frånvarande som den helige herr Bernhard av Clairvaux kan jag knappast ha varit. Jag har själv döttrar i den åldern och har känt mig upplivad varje gång jag har stött på ett vaket och kritiskt sinnelag och en vägran att ta den gamla lögnaktiga världen för given.
Vad är det då som skiljer 60-talet och 00-talet åt, bortsett från att ingen längre går på gatorna och skanderar ”Känner ni stanken från Enskilda Banken” och ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”? Det kan inte hjälpas att man känner ett sting av sorg när man läser Liv Strömquists serier. Tjejerna i hennes bok är stolta och frifräsiga. De rasar mot staten och kapitalet och de USA-ägda bananbolagen som suger ut de jordägande bönderna i Guatemala och hindrar dem att organisera sig. De räds inte att nämna saker och ting vid deras rätta namn.
Och ändå verkar de så ensamma, så vilsna och hjälplösa där de sitter vid sina kafébord och skär vår tids sexism och sneda könsrollstänkande i strimlor. Har jag fel när jag tycker att de ser sig själva som offer och att det vilar något självuppfyllande över deras frustration, som om det förväntades av dem att vara självkritiska och olyckliga, påhejade av massmedierna och bantningsindustrin och hela det förfärande förtrycket i vår mansdominerade kultur? Jag tror inte det.
Och jag tänker: vart tog den friska vinden i 1960-talets ungdomsrevolt vägen? Jag önskar vid Gud inte Lenin och Mao tillbaka, men fanns det inte under det sena 1960-talet en kollektivism, en stark gemenskapskänsla som det desillusionerade och jagfixerade 00-talet saknar?
”Hela evolutionen känns helt meningslös”, säger en av de frustrerade tjejerna i Liv Strömquists serier och beklagar sig över att den enda skillnaden mellan stenåldern och vår tid är att vi med internet och mobiltelefoner gjort våldet, sexismen och mobbningen mer högteknologiska.
Jag hoppas innerligt att hon har fel.
Åke Leijonhufvud
författare och kritiker