Köp lyxvaror märkta RED och du bidrar samtidigt till att lindra lidandet för
fattiga afrikaner som har hiv/aids. Det är löftet i den kampanj som
popstjärnan Bono driver sedan några år, tillsammans med storbolag som
behöver bättra på sin good will. Idén är enkel: vi rika
västerlänningar kan göra en insats som inte kostar oss något. När vi handlar
med RED:s kreditkort från American Express, köper kläder från Gap och Armani
och skor från Converse och Nike hamnar en liten men okänd del av köpet hos
den ”Globala fonden mot Aids, tuberkulos och malaria”, ett samarbete mellan
stater och privata välgörare som Gates foundation och RED. Hittills har RED
givit en miljard kronor till bromsmedicin åt 240 000 hiv-patienter. Det
låter kanske mycket men är bara en droppe i havet. Världen har 33 miljoner
hiv-smittade, och RED:s bidrag till den globala fonden är blott en ynka
procent av de pengar som fonden fått. Sverige slår RED tre gånger om,
Frankrike tio gånger, USA trettio gånger.
Men varför klaga på något som inte gör någon skada? Varför inte låta Bono
framträda som expert på bistånd och talesman för Afrika? Bara en avundsjuk
gnällspik kan väl ha något att invända, något är ju alltid bättre än inget?
Och att Apple, Dell, Starbucks och Penfolds viner får billig reklam genom
att skicka något öre per krona de drar in – det kan väl ingen må illa av?
RED är dock inte en ofarlig verksamhet, sade forskarna Lisa Ann Richey och
Stefano Ponte, författare till den nyutgivna boken ”Brand Aid – Shopping
well to save the world” (University of Minnesota Press), på ett seminarium
på Danmarks institut för internationella studier nyligen. När Bono välkomnas
av världens ledare, när han talar vid rikemanssammankomsten Davos Forum, när
han säger att han vill ge Afrika sex appeal, förändrar han hela vårt synsätt
på bistånd, vad som behöver göras och vem som ska göra det.
RED handlar inte om att förhindra spridningen av hiv/aids, bara om att minska
lidandet för några av dem som smittats; företagen som får good will börjar
inte plötsligt respektera mänskliga rättigheter eller betala schyssta löner
eller minska sin miljöbelastning. Det allvarliga, enligt Richey och Ponte,
är att Bono och RED fått världen att tro att det är enskilda konsumenter och
kändisar som gör något för att lindra nöden i världen. Trots att de verkligt
stora pengarna fortsätter att komma från det statliga biståndet.
RED är alltså en obetydlig insats, som varken förändrar konsumenternas eller
företagens beteende. Därmed är RED också sämre än verkliga miljö- och
rättvisemärken som faktiskt förbättrar själva produktionen och produkterna,
och där en större del av vinsten hamnar hos de ursprungliga producenterna,
inte hos varumärkesägarna. I RED:s fall är något sämre än inget.
Kenneth Hermele
ekonom och doktorand i humanekologi, Lunds universitet