– Soy republicano!
Vi står på balkongen till Raul Frolians lägenhet i Little Havana, med ljudet
från en såpopera strömmandes ut ur platt-tv:n. Min spanska är knackig, men
jag har inga problem att förstå att Raul säger att han är republikan.
När jag frågar vem Raul röstade på i primärvalet sträcker han en näve
triumfatoriskt i luften och säger med bred spansk brytning:
– Mitt Romney!
Raul är 88 år gammal, flydde till USA från Kuba 1978 och har
varit republikan sedan dess. Han bor i utkanten av Miamis kubanska stadsdel
Little Havana, i en hyreslägenhet som subventioneras av staten. Han betalar
bara 308 dollar i månadshyra för sin moderna tvårummare, mindre än en
tredjedel av marknadspriserna i området. Bostadshuset är förvånansvärt
elegant. Det påminner mer om något av de nybyggda bostadshus man ser i
utkanten av Stockholms innerstad än om de typiska lågprishus som brukar
byggas för låginkomsttagare i USA.
Så är huset också en manifestation av bostadsbubblan i USA, som kraschade
2008. Det var en privat investerare som byggde fastigheten, med tanken att
sälja lägenheterna som dyra bostadsrätter. Men efter finanskraschen fanns
det inga köpare. I stället gick staten in och tog över det tomma
bostadshuset och förvandlade det till billigt boende för de låginkomsttagare
som kvalificerade sig – mestadels småbarnsfamiljer och pensionärer med
kubanskt ursprung.
Om Mitt Romney skulle bli president skulle han göra kraftiga
nedskärningar i just det bostadsdepartement som gjort det möjligt för Raul
att bo så billigt i en så fin lägenhet.
Men det hindrar inte Raul från att vara lojal republikan. Han har alltid varit
republikan. Det är de flesta Florida-kubaner i hans ålder. De hänvisar till
demokraternas ”svek” mot Kuba (John F Kennedys misslyckande i Grisbukten
1961), de pratar storögt om hjälten Reagan som krossade kommunismen och de
ser demokraternas försvar av välfärdsstaten som en krypande väg mot
socialism.
De är också relativt ensamma om att rösta på republikanerna bland USA:s
latinamerikaner, som generellt röstar på demokraterna.
USA:s latinamerikaner är en väljargrupp som har goda skäl att vara
besvikna på Obama. Han har inte lyckats genomföra den invandringsreform som
han utlovade under sin valkampanj, som skulle ge miljontals latinamerikaner
som nu är i landet illegalt en så kallad ”väg till medborgarskap”. Han har
dessutom fört en förvånansvärt hård politik när det gäller gränsbevakningen
– fler illegala invandrare har deporterats årligen under Obamas tid år i
Vita Huset än när Bush var president.
Ändå säger USA:slatinamerikaner att de kommer att rösta
på Obama igen. Stödet är faktiskt starkare än det någonsin har varit
tidigare. I den mest omfattande opinionsmätningen som gjorts i vinter, från
Pew Research, var det 68 procent som stödde Obama, men bara 23 procent för
Mitt Romney. I valet 2008 var Obamas marginal nio procentenheter mindre – 67
mot 31.
Det är också färre latinamerikaner än någonsin som kallar sig republikaner: 20
procent, mot 67 procent som kallar sig demokrater.
Även bland Floridas konservativa kubaner ser man tecken på ett politiskt
generationsskifte. Bland de äldre kubanamerikanerna är 80-90 procent
republikaner, men ju yngre de är, desto större är chansen att de stöder
demokraterna. I presidentvalet 2008 var det, för första gången, fler kubaner
under 30 år som röstade på en demokrat.
Ett av de främsta skälen att Obama förblir så populär bland latinamerikaner är
att de ser republikanernas invandringspolitik som djupt problematisk. Sedan
valet 2008 verkar det som att det republikanska partiet har gjort allt de
kan för att stöta bort latinamerikanska väljare. I delstater som Alabama och
Arizona har guvernörer och lokala republikanska politiker tävlat om vem som
kan införa de mest aggressiva lagarna mot illegala invandrare – i flera fall
har den federala regeringen tvingats ingripa och förklara att deras lagar
strider mot konstitutionen. I Iowa och Oklahoma har republikanska politiker
fört polariserande kampanjer för att göra engelska till det officiella
språket, vilket förbjuder exempelvis röstsedlar och statliga papper från att
tryckas på spanska.
Mitt Romney har i republikanernas primärval positionerat sig längst
till höger i invandringspolitiken. Han har lovat att vetoförklara den så
kallade DREAM-lagen, som ska ge barn till illegala invandrare en chans att
bli medborgare. Han är även emot att tillåta studiestöd för studenter som är
barn till illegala invandrare. Romney har dessutom gått till hårt angrepp på
de republikaner som inte delar dessa uppfattningar.
Texas-guvernören Rick Perrys presidentkandidatur började tappa mark just när
han uttryckte en mjukare invandringspolitik än Romney. Det var alltså inte
hans välkända debattmisstag, utan en sakpolitisk fråga som blev början på
Perry-backlashen. Så går det för de republikaner som vill kompromissa med
demokrater i invandringspolitiken.
Så här har det inte alltid varit.
Under Ronald Reagans tid som president pratade han ofta om hur USA
alltid måste välkomna invandrare. ”Jag tycker att de som har slagit sig till
ro här ska få en chans att stanna kvar, även om de anlände här illegalt”,
sade han 1984. Två år senare genomförde han en historisk reform som gav en
möjlighet för alla som anlänt illegalt till USA att stanna kvar i landet.
Även George W Bush försökte genomföra en relativt generös invandringsreform,
men stoppades av framför allt republikaner i kongressen. Han hade också en
uttalad strategi för att attrahera latinamerikanska väljare. Utan ett
ovanligt starkt stöd av den väljargruppen hade han varken vunnit valet 2000
eller 2004.
Nu sätter republikanerna i stället sitt hopp till den karismatiske
kubanskamerikanske senatorn Marco Rubio, en stjärna i Florida som anses
vara en av favoriterna att bli Romneys vicepresidentkandidat.
Men frågan är om det räcker med en sådan symbolisk gest. Rubio har nämligen
fört en lika hård invandringspolitik som Romney. Enligt de experter på
latinamerikanska väljare jag pratar med i Miami kan Rubio hjälpa Romney
vinna Florida, men däremot inte latinamerikaner i andra delstater.
Retoriken i de pågående primärvalen verkar ha haft en direkt
frånstötande effekt på latinamerikanska väljare. Ruy Teixeira, expert på
demografi och politik, skrev nyligen i The New Republic: ”Det kan visa sig
att republikanerna offrat mer än de anat genom att trumma upp den
invandringsfientliga retoriken under primärvalet. Det kan visa sig att de
offrat presidentvalet”.
Latinamerikaner är inte bara USA:s största minoritet, det är även den snabbast
växande.
Om inte republikanerna accepterar det har partiet en lång ökenvandring framför
sig.