En fri man

"Den allmänna oförståelsen för det bästa i hans musik", skriver Engdahl, "framkallade hos honom ett slags publikhat".

Schubert dog ung, och hann förmodligen inte komma över det. Horace Engdahl, däremot, är nu 60 – och närmare människorna än någonsin. Sydsvenskans Andreas Ekström har träffat honom.

Svenska Akademiens ständige sekreterare definierade ordet ständig som tio år. Nu är Horace Engdahl en fri man i stan igen. Nyligen utkom han med en samling artiklar och essäer, med tonvikt på de senaste femton eller tjugo åren.

De handlar påfallande ofta om döda tyskar.
De är saxade ur tidskriften Artes eller från Dagens Nyheters essäsida. De handlar om kultur i ordets estetiska mening, mer sällan om kulturens roll i politik och samhälle. Någon gång – inte för ofta – har de tydlig samtidsbäring, som i en text om konstprofilen och akademikollegan Ulf Linde från 1997.

Skildringen från deras första möte, då Horace Engdahl ännu inte var ledamot, men hade sökt upp De aderton för att söka finansiering för ett projekt, är halsbrytande rolig. Att Engdahl alls stod upp efter Lindes korseld vittnar om viss själsstyrka.
– Under flera timmar! Jag var fullständigt urkramad efteråt. Det måste ha varit 1992.

Varför har du valt titeln Ärret efter drömmen för samlingen?
– En titel ska ju erbjuda något att tänka på för varje läsare, något att klura ut. Så därför vill jag inte säga för mycket om det. Men det finns ett ställe där uttrycket förekommer, i en text där jag diskuterar Stéphane Mallarmé. Jag läser en rad i en av hans dikter på det viset. Det handlar om ett förhållande till skönheten som poesin har övervunnit eller om man så vill förlorat och som i dikten representeras av en grav, dold av en jättelik blomma. Den är ärret efter den romantiska drömmen.

Är det hela förklaringen?
– Orden står ju för något mera än denna specifika kontext. Riktigt varför jag slutligen valde titeln förstod jag nog inte. Man känner bara på sig att en titel är rätt. Någon månad efter att jag var klar med manuset blev jag ombedd att presentera boken för förlagets marknadsfolk. Det var en sån där vecka när jag hastade mellan olika förrättningar och inte hade haft en chans att förbereda mig. Jag klev rakt in på det där mötet och hittade på allting medan jag talade. Då kom jag på hur boken faktiskt är uppbyggd. Den handlar om förlorade värden. Som lämnar spår. Som bara skenbart försvinner.

Estetiskt eller samhälleligt?
– Både och! Vi talar här om upplevelser och känslor som inte längre är möjliga, men som bevaras av konsten.

Apropå att bevara konst: du har inte ändrat något i texterna?
– Nej, eller jo, jag har strukit några få meningar. Samma tanke förekom ibland på flera håll, och det är ju onödigt. Jag har också rättat några mindre språkliga otydligheter. Annars inget.

Betyder det att du inte har ändrat dig?
– Nej. Det betyder att man inte kan gå tillbaka i sina spår. Man får finna sig i att man inte skrev bättre än man gjorde.

Många talar om glädjen i remixkulturen. Att stuva om, bryta isär. Det var inget du övervägde?
– En sådan kultur tror jag inte ett dugg på. Jag tänker inte börja plagiera mig själv.

Vad valde du bort?
– Jag har en låda i min källare där jag samlar alla tidskrifter jag förekommer i, och dessutom klippböcker för artiklar . I slutet av förra sommaren gick jag igenom hela rasket. Åttiotalet var förbrukat genom den samling jag utgav 1992, Stilen och lyckan, den är det definitiva urvalet av mitt åttiotal. Det mesta uteslöt jag naturligtvis. De flesta texterna tycktes mig oläsliga.

Varför?
– Jag vill inte gå in på det. Man blir främmande för saker man har tänkt och sagt, så är det bara. De blir obegripliga eller banaliserade.

Du skriver om att du valt den kritiska essän som ditt huvudsakliga uttryckssätt. Därmed säger du också att 95 procent eller fler av människorna förmodligen aldrig kommer att läsa dig.
– Det är lika bra att tala om det innan folk betalar biljetten. Så att de inte får en annan show än de väntar sig. Men det är en bra fråga! Läs tidskriften Kris som jag gjorde tillsammans med Stig Larsson, Anders Olsson och några andra vänner för länge sedan. Inte fan brydde vi oss om ifall en enda människa förstod, så länge vi tyckte att det som stod var viktigt! Vi tvistade om hur många läsare vi faktiskt hade. Kris gick först ut i nio hundra ex, senare i femton hundra. Men det var påfallande många prenumeranter som hade egendomliga namn. Vi hade en fantasi om att det rörde sig om en enda person, som hade tecknat massor av prenumerationer med påhittade namn, för att se hur långt han kunde driva med oss.

Att ni hade en mecenat någonstans?
– Javisst, på något avlägset slott. Han satt där och rostade äpplen. Varje gång elden såg ut att falna slängde han in ett nytt ex. Så tänkte vi oss det. Haha.

Så tänker du dig det inte längre, föreställer jag mig.
– I dag är det lite annorlunda. Det måste jag nog erkänna. Genom posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien får man beröring med allmänheten på ett helt annat sätt än när man är en mer eller mindre underjordisk intellektuell. Som jag var i början. Då får man också lära sig vad det innebär att tala till en större krets av människor. Att göra verkan. Och det är ju inte en alltigenom obehaglig upplevelse.

Inte alltigenom?
– Nej. Inte alltigenom. Man förstår att det är en värdig uppgift, att tala till folket. Att det fordrar speciella gåvor. Det är på sitt vis lika svårt som att göra intryck på den intellektuella eliten. Att föra litteraturens talan inför en stor grupp människor.

Hur ser du på balansen mellan skärpa och förståelse?
– När jag skriver som jag gör är det ofta för svårt för de flesta. De flesta har helt enkelt inte det vetande som krävs för att förstå referenserna. De kan inte tillgodogöra sig en text av det här slaget. Det kan jag känna ett litet styng av sorg över. Och jag kan fundera på hur man egentligen skulle skriva för att göra sådana här konstteoretiska saker begripliga, utan att förenkla så mycket så att det blir meningslöst.

Så då betalar du priset att inte nå de många läsarna.
– Jag vet hur många läsare en sådan här bok når. Den säljer kanske i 4 000 exemplar. Det är väl okej. Det är bra för en sån bok. Och jag gillar den! Jag skulle önska att nån annan hade skrivit den. Så jag inte visste vad som stod i den.

Att estetiska domar är osäkra och divergerande betyder inte nödvändigtvis att de är godtyckliga har du skrivit. Hur ser du på litteraturkritikens roll?
– Det där du citerar skrev jag efter att Stig Larsson hade pressat mig. Han är objektivist. Han menar att litterär kvalitet är ungefär som värme och köld, en påvisbar egenskap. Har man bara organet så känner man. Jag tror inte på det. I Stigs värld behövs egentligen inga kritiker. Så länge ens utblick inte blockeras av fördomar så ser man rätt. Ungefär så tror jag att han menar. Men paradoxalt nog utmynnar denna uppfattning i auktoritetstro! Man måste identifiera de personer i sin omgivning som har den där klara blicken, och sedan underkasta sig deras bedömning.

Och det här har ni grälat om?
– Det riktigt besvärliga i detta långvariga gräl är att Stig anser att jag är just en sådan person. Att jag är bärare av en förmåga vars möjlighet jag förnekar.

Det finns en text om Stig Larsson i boken också. Där skriver du att varje människa söker den mest kritiska blicken. När man har hittat den, så är det den man vill blidka. Vem har denna kritiska blick på ditt skriftställarskap?
– Förr fanns det kanske personer som jag vagt föreställde mig som domare. Allra först var det nog mina lärare. Min litteraturprofessor, E N Tigerstedt, var en idol för mig. Senare har idén om den här överdomaren bestått av en syntetisk föreställning, sammansatt av de mest framstående intellektuella som jag har kommit i beröring med.

Vilken roll spelar de?
– Stor, i början, när man utformar en stil, ett skrivsätt. Men man måste bestämma sig för vad man ska kräva av sig själv. Sedan tonar den där tanken bort. Har man bestämt sig för att det är i sin ordning att vara den man är, ja, då... Då är det på något sätt bara sin egen norm man försöker uppfylla. Sedan kan det ju ändå finnas personer som betyder mycket som rådgivare. Första läsare. Grindvakter.

Vem litar du på här i världen?
– Ja, i synnerhet min hustru Ebba. Sedan tidigt åttiotal har hon läst i stort sett varenda text jag har skrivit före publicering. Jag har haft motsvarande funktion för henne. Det är kanske det som i grund och botten har befriat mig. Hon är inget överjag, men hon är en skicklig läsare.

Man kan tänka sig sämre grunder för att bygga ett äktenskap.
– Ja, absolut!

Vad är hemma för dig?
– I banal mening är det här, på Kaffekoppen i Gamla Stan. Jag sitter här nästan varje morgon. Flickorna hälsar på mig. Jag dricker en latte. Ägaren kommer och hälsar. Stockholm är mitt hem. Jag känner mig väldigt sammanvuxen med Stockholm. Men okej, Karlskrona är också hemma för mig. Där finns ännu ett samband med det barn jag en gång var. Min tidiga pojkvärld. Tiden före syndafloden. Innan livet blev allvar. Jag var fullständigt normal och kunde ha råkat bli vad som helst.

Varför blev du inte det?
– Därför att jag sedan blev en ensam tänkande pojke i Stockholm. Mina tidiga tonår utmärkte sig med en förfärlig isolering och social tafatthet. Då blir man intellektuell. Så enkelt är det.

Under dina tio år som Svenska Akademiens ansikte har du blivit en av Sveriges mest bekanta offentliga personer. Berätta något om det.
– Vad man lär sig av kändisstatus är att man betraktas som ett slags nationell tillhörighet, som alla har rätt till. Alla har rätt att komma fram och prata. Alla har rätt att störa mig. Sedan blir man föremål för egendomliga reaktioner. Människor kan koka över av raseri utan att ha träffat mig. Det ser man framför allt på nätet. Om man söker på mitt namn, vilket jag har gjort ett par gånger av nyfikenhet, så hittar man de mest häpnadsväckande tirader. De värsta kan inte tåla mig. De har inte en lugn stund så länge jag går på jordens yta. Jag tror detta ofta drabbar människor som intar en ställning som liknar den jag har haft i offentligheten. De får ta emot en framvällande sörja.

Vad tänker du när du läser sådant?
– Att det där bottnar i mindervärdeskomplex. Och i missuppfattningar av typen att jag skulle vara så mycket kultursnobb att jag skulle se ner på andra. Sedan anser många att det är suspekt att en man fäster sånt avseende vid kultur. Det borde vara sport. Därför förekommer homofoba skällsord som kan vara hur grova som helst. Det bottnar i en sådan hjälplöshet och tarvlighet att det inte ens går att skratta åt.

Men du är friare nu. Du kan tala friare.
– Ja, så länge jag inte yttrar mig om Svenska Akademien. Det får bara Peter Englund göra.

Har du saknat friheten?
– Ja. Det har varit en plåga att behöva vara så försiktig. Inte försäga sig, inte väcka anstöt.

I så fall har jag ett fint erbjudande till dig.
– Jaså?

Jag tycker du kan ge ett exempel på något du ville säga, men inte sa. Här och nu.
– Aha! Då tycker jag att våra politikers undfallenhet inför piratslöddret är en moralisk kollaps. Piraterna är skurkar. Kort och gott. Och de ska behandlas som skurkar. Det är en fullständig katastrof att de kan få en sådan övervikt bland de yngre. Vi har ett pedagogiskt underskott i samhällsundervisningen, som inte har gjort klart vad lag och rätt betyder. Och det gäller alla lagar stiftade i demokratisk ordning. Detta är den första frågan som pirateriet väcker. Sedan finns det för all del andra, även om de blivit gravt missförstådda. Hur stort integritetsproblem har det till exempel varit under alla år att biblioteken gör en anteckning i lånejournalen när någon får ut en bok? Jämför IP-numren!

Och detta kunde du inte säga förut?
– Jag har ju försvarat upphovsrätten, det är inget konstigt. Men jag har sagt det på ett artigt sätt. Inte så här grovt. Men det är allvar. Upphovsrätten är en av de vackraste konstruktioner upplysningen gav oss. Den ska vi inte leka bort för att vi har en gratisgeneration som inte har förstått grundläggande moral eller juridik. När författaren Lars Gustafsson försvarar Piratpartiet, och till och med säger att han röstar på det, då skäms man som intellektuell.

Horace Engdahl tömmer sin latte i botten och ställer ner glaset på bordet med en ljudlig smäll. En fri mans lattesmäll.