Enligt artikel 18 i FN:s deklaration om religionsfrihet har varje människa rätt att vara fri från sina föräldrars och grannars religiösa övertygelser. Säg det till en kurdisk familjefar på flykt från ett stukat land som Irak. En familjefar som i många fall inte kan läsa.
Säg det, men säg det på ett språk som familjefadern i fråga förstår. Ett hedersmord är ett hedersmord för mycket. Men att stryka någon medhårs och säga att det är klart, de har ju sin kultur och sina traditioner, är kanske inte alltid den bästa metoden att utesluta sådant som kommer med som slaggprodukt. Nämligen sjuka seder och bruk, som traderats i så många generationer att det vore naivt att tro att de går att avveckla med hjälp av hänvisning till en deklaration.
Det finns en stor, för att inte säga outtömlig, resurs i pedagogikprofessorn och docenten i etik Hans Ingvar Roths fråga: ”Är religion en mänsklig rättighet?” Det är också titeln på hans nyutkomna bok, som i bästa fall kan utgöra underlag för etiska diskussioner på högskolor och universitet. Någon lätt fråga att besvara är det naturligt nog inte, men författaren gör verkligen ett – eller flera – försök. Han utgår från FN:s artikel nr 18, men går ett steg längre: var går gränsen mellan rättighet och skyldighet. Och framförallt: Vems rättighet? Vems skyldighet? Och inför vem?
Det är inga frågor att avhandla på en kafferast, även om Hans Ingvar Roths bok är flyhänt nog att fungera även som fritidsläsning – för den som verkligen är intresserad av att, om inte reda ut själva härvan, så åtminstone få tag i en röd tråd i det nystan som religiositet, tradition och tillhörighet utgör. Särskilt för människor på flykt från sitt sammanhang, men också för människor som agerar värdfolk för flyktingar och kanske ser sina egna traditioner lösas upp som rök över en eld man inte riktigt kan definiera.
Så: säg allt detta på ett språk som alla förstår, om du kan. Jag vet en som verkligen har gjort ett försök. Han jobbade som volontär och försökte lära ut skandinaviska seder och bruk – och lagar (om aga och annat våld i hemmet) – till nyanlända och mindre nyanlända flyktingar i Malmö.
Jag skulle tro att han gärna hade velat ha tillgång till Hans Ingvar Roths bok om den funnits tillgänglig då. För gränsen mellan seder, bruk och lagar är inte sällan återspeglade i en vattrad spegel som alla människor, både enligt min och Hans Ingvars Roths mening, har rätt till, som jag förstår honom: sin egen religiösa eller irreligiösa tro. En tro på något större än dem själva. Kalla det vad du vill. En del kallar det Gud.