Hösten 1976 hade jag nyss fyllt tjugo och skrev en c-uppsats i litteraturvetenskap. Den handlade om Ulf Lundells ”Jack”. Jag bodde i en sommarstuga i Näsbypark och såg mig själv som blivande poet.
Inget i mitt liv var originellt, allra minst min av ”Jack” styrkta övertygelse om motsatsen. Och kanske är det den bästa definitionen på en ”generationsroman”: en roman som förvissar sina läsare om att just deras alienation, just deras (brist på) sexliv, just deras motvilja mot auktoriteter och just deras fantasier om ära och berömmelse är unika.
En generationsroman är, kort sagt, tidstypisk på ett allmängiltigt sätt. Den verkligt framgångsrika generationsromanen är dessutom självbekräftande; den speglar sin tid samtidigt som den präglar den.
”Jack” var en enastående framgångsrik svensk generationsroman, hittills oöverträffad. Succén kan delvis förklaras med att Sverige varken förr eller senare varit så homogent som i början av 1970-talet. Nästan alla, i alla fall nästan alla män, under 35 kunde identifiera sig med en övervintrad hippie, för på den tiden var Sverige ett samhälle där alla unga människor ständigt riskerade att drabbas av fast arbete. ”Jacks” drömmar om ett liv bortom de trygga anställningsförhållandena var en stor kollektiv dröm på den tiden. Oräkneliga unga män gjorde därför som han: skaffade sig trenchcoat, ring i örat och en reseskrivmaskin.
”En roman om frihet och anpassning”, det var så jag sammanfattade tematiken i ”Jack” i min uppsatstitel. Det gjorde jag rätt i. Tiderna skiftar, men generationerna och generationsromanerna och generationsromanernas grundläggande konflikt förblir sig betryggande lika: frihet kontra anpassning. Ung kvinna/man revolterar mot familjens/samhällets krav och förväntningar. En individ försöker undgå att bli en del av tapeten. ”Den unge Werthers lidanden” av Goethe var kanske den första generationsromanen. Och sedan? Hur många som helst: ”Främlingen”, ”Bonjour Tristesse”, ”The Catcher in the Rye”, ”On the road”, ”Skit i traditionerna”, ”The Secret History”....och så vidare. Och på svenska? Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman, Birgitta Stenberg, Lars Görling, Klas Östergren, Stig Larsson, Mare Kandre, Carina Rydberg, Bengt Ohlsson, Unni Drougge, Jonas Hassen Khemiri, Maja Lundgren, Sara Stridsberg ...
Det är lätt att lista författarnamn. Men samtidigt måste jag medge att ju närmare samtiden vi kommer ju svårare är det att peka ut generationsromanerna med stort G. Det kan bero på att samtiden faktiskt är mer splittrad och heterogen än dåtiden och därför inte låter sig speglas på samma sätt. Och kanske är det inte längre bland romanerna man ska leta, kanske är dagens generationsromaner seriealbum eller realitysåpor? Det är inte ens någon ordning på generationerna längre. De senaste årens mest framgångsrika generationsroman är antagligen ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”.