Copenhell
Refshaløen, Köpenhamn 15.6.
Banden påannonseras med gigantiska eldkastare. Jag hinner höra kanske tio minuter av första bandet Skeletonwitch skäggiga amerikaner som hottar upp gammal heavy metal med modernt skrikgrowl och får låtar om eld, tortyr, demoner och permafrost att kännas gemytliga innan någon råkar glädjespilla en öl på mig och någon annan släpas halvt medvetslös från moshpiten.
Om det fortfarande inte märks att vi är i Danmark: Grindcorepionjärerna Brutal Truth undrar om någon i publiken har en joint över till ett fattigt band. Strax ligger en på scenen, med samma självklarhet som om sångaren bett om ett glas vatten. Balance your violence with kindness, står det på en tröja bandet säljer. Bandet spelar så brutalt att Bamse, Astrid Lindgren och Stefan Einhorn tillsammans inte skulle räcka som motvikt. Det gränsar till rent oljud, men ger ändå inget statiskt intryck.
Anthrax låter som en felande länk mellan 80-talets thrash och 90-talets skejtpunk. När jag hör dem sätta ihop coola riff till töntiga låtar vill jag slå sönder bilvrak i ren frustration och se, just den möjligheten erbjuder Copenhell i en inhägnad.
Med Mastodon kommer regnet. Valfångarlåten Blood and Thunder, deras mest omedelbara hit från 2004, har aldrig känts så saltstänkt och dramatisk. Men sedan fjolårets jukebox The Hunter kom skriker publiken knappt efter gamla låtar. Dessutom har kvartetten lärt sig utnyttja och kontrastera sina fyra olika röster till fullo. I bakgrunden tornar Refshaløens monumentala industrihallar upp sig. Häftigare scenfond kan ett band inte få.
Franska Gojira spelar dödsthrash halvvägs mellan Morbid Angel och Sepultura. Musiken är svår och industriellt dissonant och refrängerna är få, ändå drar de en jättepublik. Kanske för att de skapar en märklig framåtrörelse i det där aviga karosskrosset.
Slayer är Slayer. De få som inte skriker ikapp med Tom Araya i Angel of Death är i öltältet och dansar på borden. Det gör folk inte på svenska festivaler.
Det er for vildt.