Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Eva Ström läser Kerstin Thorwall

Eva Ström läser Kerstin Thorwall

Kultur & Nöjen. Kerstin Thorvalls poesi rymmer en oväntad fräschör i ämnesval och språk. Det konstaterar Eva Ström efter att ha läst samlingsvolymen ”Jag är en grön bänk i Paris” med dikter från fyra decennier.

Kerstin Thorvall

Jag är en grön bänk i Paris. Dikter 1965–1991. Albert Bonniers Förlag.

Kerstin Thorvall är poet. Det slår Göran Greider fast i sin varma och generösa efterskrift till volymen som samlat Kerstin Thorvalls poesi mellan 1965 och 1991. Det är en text tänkt som ögonöppnare och omvärderare. För Kerstin Thorvall har knappast tagit plats i den lyriska diskussionen eller i det svenska lyriska landskapet.

Kanske har det med hennes persona att göra? Mediepersonen Kerstin Thorvall har varit stark, karismatisk och kontroversiell. Med sina oförblommerade och självutlämnande texter om kvinnlig sexualitet sågs hon först som skandalös och sedan som pionjär. Under 90-talet kunde man omvärdera henne och hon släpptes in i det finkulturella rummet. Då kunde man också se Thorvalls styrka: direkthet och liv i den talande detaljen.

Det finns också en hel del av detta i Thorvalls poesi. Själv är hon blygsam och säger att hennes dikter mest har kommit till på skakiga tåg när det inte funnits tid till större format. Men just den där ögonblickliga tillkoms-ten, den yttre skakigheten, resans hets, den inre pickande brådskan, fångas ofta i en snabb och suverän gest inte olikt en krokiteckning. Och på den avgörande frågan – Finns det liv i detta? – svarar jag ofta tveklöst ja.

Jag kommer till och med att tänka på en rad av Södergran: ”Min dikt ska inte vara dikt utan klomärken.” I sina bästa ögonblick är just Thorvalls dikter ett snabbt utfall med handen och tanken, initierat av en uppblossande känsla.

Hennes teman är desamma som i hennes övriga författarskap: sexualiteten och kärleken. Sexualiteten är trotsigt livsbejakande, ångestbefriande och behöver inga filosofiska övertoner. Hon försvarar den kvinnliga sexualiteten rakt av. Det är befriande ärligt. Och hon försvarar lusten att leva som en pion, överdådigt, vällustigt, skamlöst och öppet. Tills kronbladen faller sönder.

Blir det banalt? Kerstin Thorvall har ett suveränt handlag med det banala, en osviklig balans i sin hantering av nötta fraser och motiv, som får dem att blomma på nytt. Det är hennes känsla för det uppblossande ögonblicket som aldrig sviker henne.

”Jag är en grön bänk i Paris” har en överraskande fräschör i ämnesval och språk, inte minst när det handlar om det sjaskiga, det bedagade, det icke tillåtna. Långt borta från seminariesalarna blomstrar Kerstin Thorvalls poesi, skamlöst öppen och tillåtande just som en doftande skär pion.

Det är både modigt och vackert.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu