Få men starka kvinnliga verk - Sydsvenskan
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Få men starka kvinnliga verk

Få men starka kvinnliga verk
Nathalie Djurberg, stillbild från Florentin, 2004.BILD: NATHALIE DJURBERG

Få men starka kvinnliga verk

Det är intressant hur tiden förskjuter perspektiven och undergräver maktstrukturer. Medan surrealismens historia ofta presenteras som en tröttsamt manlig affär, från Dalí – nu hyllad på Centre Pompidou i Paris – till Halmstadsgruppen, tar konstvärldens kvinnliga hälft revansch år 2012. När Konstperspektiv i sitt temanummer ”Surrealister 4ever” synar den ständigt nutida Meret Oppenheim kortsluter Natalie Sutinen associationerna genom att förvandla ett påfågelshuvud till handspegel. Speglar man sig framträder det egna ansiktet inramat av fjäderdräkt, likt en hybrid mellan människa och djur.

Sutinen är nu inte ensam om att vara besläktad med den surrealism som inspirerades av 1800-talspoeten Lautréamonts fras: ”Skönt som det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord.” Till fränderna hör skulptören Helena Mutanen, för något år sedan aktuell på Skärets konsthall. Liksom Oppenheim och Sutinen leker hon försåtligt med förväntningar och material, och får skrattet att fastna i halsen, som plötsligt känns luden av ingrodda könsroller och tuktad sexualitet.

Bland 2000-talets mest egensinniga konstnärer finns även Tilda Lovell. Med sina vidunderliga scenarier har hon mutat in sitt eget universum halvvägs mellan dröm och mardröm, i en tredimensionell version av Hieronymus Bosch. Hennes utställning i Lund år 2006 står tveklöst för en av de mest suggestiva upplevelser jag haft i Krognoshusets källarvalv. Desto mer spännande att möta hennes tankegångar i en intervju, som dock alltför snabbt tar slut.

Ingen av dessa yngre konstnärer syns emellertid på Moderna museet Malmös ”Supersurrealismen” (t o m 27.1), förutsägbart nog till tre fjärdedelar en manlig historia – ett problem som uppstår när urvalet huvudsakligen är begränsat till museets samlingar.

På plats är däremot Nathalie Djurberg, också hon aktuell i Konstperspektiv. Hämningslöst tar hon sig an ett av surrealismens mest älskade motiv: den sexualiserade kvinnokroppen. Den klassiska surrealismen i Marquis de Sades anda förvandlade kvinnan till passivt objekt för undertryckta begär med mörk underton à la Hans Bellmers förvridna dockor. Men i Djurbergs leranimerade värld byts rollerna snabbt mellan offer och förövare. Oskuldsfulla flickor blir lystna plågoandar, i karamellsöta scener fyllda av våld, erotik och eggande tivolimusik. Det videoverk hon visar hör till utställningens höjdpunkter.

Trots den ojämna könsfördelningen rymmer ”Supersurrealismen” likväl ett antal sällan visade, starka verk. Dit hör Eva Aepplis sammetsgroteska dockor, men framför allt Thea Ekströms målningar. Hennes konsekventa och originella konstnärskap vore väl värt en utställning i egen rätt.

Annons:
Annons:
Följ Vad är detta?
Här kan du följa ämnen eller skribenter som du är intresserad av. När du valt ett ämne hittar du de senaste artiklarna i din personliga meny, högst upp till höger på sidan. Där kan du också ta bort ämnen du inte längre vill följa. Du måste vara inloggad för att använda funktionen.
  • Kultur & Nöjen
Annons:
Annons:
toppnyheterna just nu