Fotografen Gerry Johansson berättade nyligen för mig att Robert Adams, strax innan han skulle blomma ut till amerikanska Mellanvästerns stora fotografiska uttolkare, på sin bröllopsresa besökte sin frus hembygd i Sverige. Mötet ska ha förändrat hans syn också på hemtrakterna och utan västgötsk landsbygd skulle hans klassiska bilder av västernhålan Eden ha sett annorlunda ut.
I sin magnifika kaffebordsbok ”West” åker författaren Lars Åberg tillbaka (”Cowboy”, 2002) till det han skriver allra bäst om, myternas och viddernas Amerika. Han gör det tillsammans med fotografen Lars Strandberg som följsamt hakar på med samma känslopalett; ömsom vindpinad svartvit, ömsom filtrerade landskap som ger sken av handkolorerad nostalgi. Det är med andra ord väldigt långt till de socialrealistiska bakgårdar som en Robert Frank eller Jacob Holdt skildrat av kontinentens ingenmansland.
Eller, som sagt, till en Robert Adams. När Lars Åberg inledningsvis skriver om människorna som söker sitt Eden handlar det nämligen inte om en kritik av förvandlingen av amerikansk ödebygd, utan snarare om dess framtida möjligheter. Hans resa går över Marlboromän i Wyoming, hästfösare i Montana, cowgirlen Echo och alla de cowpoeter som Lars Åbergs amerikanska lånar ton ifrån.
Det smyger sig in dumpning av kärnavfall i Nevada – men i stort befinner sig moderniteten i exil. Här vill folk rå sig själva; sinnebilden av individualiteten som den paketeras på amerikanska.
Det är ingen tillfällighet att ett av bokens möten, det kanske intressantaste, är med arkitekten Paolo Soleri. En gång arbetade han åt Frank Lloyd Wright, funktionalistgurun som tyglade vildmarken med sina präriehus och sådde frön till små mardrömsriken kallade Suburbia. Soleri hatar den där likformigheten som nu betäcker kontinenten (och världen) och har byggt sin egen motbild – den ekologiska experimentstaden Arcosanti. En motståndsficka som Åberg/Strandberg luftar med tillfredsställelse.
”West” är romantik men knappast naivitet. Romantiserad på det sätt som en roadmovie som tillåter sig att leva med ena benet i populärkulturell fiktion. För Lars Åberg sker det med cowboyprosa och ett soundtrack där Joni Mitchell, Lucinda Williams och Sonny Rollins ackompanjerar dessa ödestäder som ser ut som Edward Hoppermålningar och där gestalterna tornar upp sig som Sam Shepard i en Wim Wendersfilm eller ödesmättnaden i Cormac McCarthyland.
Lars Åberg och Lars Strandberg skildrar sitt Eden, och de tillåter sig att älska det närmast förbehållslöst.
Jag läser boken parallellt med Steve Earles romandebut ”I’ll never get out of this world alive” som är ett slags hårdkokt låttext utmanglad över prärien. ”West” är något liknande, en låttext som rullar fram.
”West” är också ett bokprojekt lika ur fas med tiden som själva cowboylivet. 266 kvalitativa sidor vackert formgivna av Ronnie Nilsson med tjock textur och sikte på den amerikanska marknaden! Trots det, jag tror att Lars Åberg om han hade kunnat, hade velat sammanfatta allt i en countrylåt.
En sådan ”som du gråter bara av att tänka på”. En sång om Amerika som kan fånga hela livets visdom på tre minuter. Och mer än en aning romantiskt förstås…