Omdömena om fotografen och filmaren Jean Hermanson, som avled i veckan efter en tids sjukdom, är samstämmiga. Han är en av vår tids viktigaste svenska samhällsskildrare. Men det är en uppfattning som uppenbart inte delas av vårt lands ”ansvarsmyndighet” för fotografi – Moderna museet i Stockholm. Enligt uppgift har museet inte en enda av Jean Hermansons bilder i sina samlingar omfattande mer än hundratusen fotografier, inte en enda från hans berättelse om Sveriges väg mot folkhem och välstånd.
Inte heller Malmö museer verkar ha tagit sitt ansvar. Man visade visserligen en stor utställning 2005 och producerade och gav ut en fantastisk, retrospektiv bok – ”Jean Hermanson fotografier” samma år, men i museets samlingar finns ”bara ett hundratal bilder” från Möllevångstorget i Malmö.
Ordet skandal ligger nära till hands. Än en gång avslöjas vår oförmåga att rädda ögonblicket åt framtiden och slå vakt om vårt gemensamma kulturarv.
Moderna museet tar på sin höjd ansvar för vad man uppfattar som konstfotografi och dit räknades inte Jean Hermansons en gång politiskt laddade bilder. Att de också var fyllda med poesi och mänsklig värme ville ingen se. Att han var en stor mörkrumsartist blundade man för.
När Arbetets museum i Norrköping 2004 uppmärksammade Jean Hermansons bilder och filmer om den svenske arbetaren var han glad. Han var som alla fotografer som har ett angeläget budskap rädd att hans berättelse skulle glömmas bort, falla offer för glömskans tyranni. Och när Jean Hermanson fick Sydsvenskans kulturpris 2005 såg han det som ett välkommet erkännande, något han sällan fick från ”etablissemanget”.
Jean Hermansons livsluft var fotografi. Han visste att en bild kan vara källa till både kunskap och förståelse. Det var ett privilegium att få diskutera fotografi med honom, bland bilderna och böckerna i hans kombinerade våning och ateljé vid Möllevången eller på telefon. Han kunde sin fotohistoria och var nyfiken på det nya, pratade hellre om andras bilder än sina egna men när så skedde var det som att kliva in i en roman. Han kunde de porträtterades historia. Männen nere på verkstadsgolvet – i gnistreget, röken, dammet och stressen – var inga anonyma arbetare i blåställ.
Jag minns att han beklagade att han inte i sina svartvita bilder hade kunnat fånga det öronbedövande oväsendet. Kanske var det därför han började filma?
I ”Arbetets döttrar”, filmen Jean Hermanson gjorde 1987 tillsammans med vännen Torgny Schunnesson, ackompanjeras monotonin och ackordshetsen brutalt av bullret på Malmö strumpfabrik och på Abbas konservfabrik i Lysekil.
Att fotografera är att fånga tid. Varje fotografi – också en rykande färsk pressbild – talar i förfluten men aldrig förspilld tid.
Jean Hermanson var stolt över vad han lyckades åstadkomma, men som alla riktigt stora fotografer var han också självkritisk: jag kunde ha gjort mer, det finns alltid en fortsättning på historien, alltid en historia till att berätta.
Jean Hermanson ångrade att han inte fortsatte sin dokumentation – nu av tjänstemännen. Arbetarna hade ändå sin gemenskap, sin yrkesstolthet, något ”kontorsslavarna” aldrig hade, noterade fotografen vars världsbild aldrig var svartvit.
Per Lindström
adjungerad professor i fotografi på Mittuniversitetet