Den engelske dramatikern Tom Stoppard ska en gång ha sagt att det är omoraliskt att göra dramatik av orättfärdiga händelser som sker utanför ens fönster. Den amerikanske konstfilosofen Arthur Danto hänvisar till Stoppards påstående i sin bok ”The Transfiguration of the Commonplace” från 1981, när han i ett stycke resonerar kring moralens roll i konsten. I själva verket går Danto ett steg längre än Stoppard när han hävdar att det finns saker som det vore ”nästan omoraliskt” att göra konst av. Argumentet han sedan artikulerar bygger på tanken om att teaterpjäser kan försätta åskådaren i ett tillstånd där hon eller han mentalt distanserar sig till det pjäsen säger sig skildra. Det är onekligen ett intressant argument, inte minst för att det vänder upp och ner på den mer vedertagna tanken om att pjäser (eller andra konstverk) ska få publiken att komma närmare det som berättas från scenen. Jag tror det ligger en del i Dantos argument. Frågan om moralen i dramatiken har dessutom kommit att aktualiseras på senare tid, framför allt efter terrordåden i Norge den 22 juli förra året.
För att låna en metafor från Stoppard ligger såväl Oslos regeringskvarter som ön Utøya utanför våra fönster. Detta har emellertid inte hindrat ett flertal dramatiker från att, endast några månader efter bombdådet och massakern på medlemmar från det norska socialdemokratiska ungdomsförbundet (AUF), göra dramatik av terrordåden. I Amsterdam hade ett teaterstycke premiär förra månaden, i Köpenhamn kommer i sommar en monolog ur Anders Behring Breiviks manifest att framföras på Caféteatret, och i Sverige arbetar Stina Oscarson, chef för Radioteatern, med en uppsättning om dåden. I SVT:s ”Kulturnyheterna” (16.4) försvarar Oscarson sitt beslut bland annat med att det är teaterns roll att söka förklaringar, och ”om vi skulle säga nej, då skulle vi också gå hans (Behring Breiviks) ärenden, och kanske ännu mer”. Jag vet inte om motiveringen är särskilt övertygande.
Är det verkligen realistiskt möjligt att ens komma nära en förklaring till något av verkligt värde på så kort tid. Luktar det inte mest spekulation? Är det verkligen själva dåden, eller Anders Behring Breivik själv, som behöver få mer utrymme i offentligheten, om vår förståelse ska öka? Är det, så här långt åtminstone, inte tillräckligt med den omfattande mediebevakningen av rättegången?
Tanken må vara orättvis. Men nog tycks de olika teaterprojekten, åtminstone så som de beskrivits och försvarats, vara en smula aningslösa. Att inte bearbeta traumat på djupet, vilket sannolikt kräver tid, medför nämligen en uppenbar risk att med teaterns verktyg endast objektifiera händelserna och göra dem ”overkliga”.
För med Arthur Dantos argument kan det ju finnas en risk att dramatiken, helt i motsats till syftet, medverkar till att skapa en, törs man säga, moraliskt osund distans inte bara till terrordåden utan också till offren för dem.