Ingmar Bergman. Snart på en 200-kronorssedel i din plånbok. Vår andes dalahäst i världen, som Bo Widerberg syrligt påpekade. Men världsberömd? Nja.
Det finns vita fläckar. Som slummen i Uganda.
Men nu har dämonregissören hittat även dit – tack vare konstnären Markus Öhrn.
Öhrn packade ner ett tiotal Bergmanfilmer för visning på de enkla skjulbiografer, så kallade videohallar, som är ett populärt nöje i kåkstäderna kring huvudstaden Kampala. Biljetterna i videohallarna kostar motsvarande 30 öre i svensk valuta. Publiken sitter på träbänkar framför en tjock-tv.
Med sin videokamera dokumenterade Öhrn krocken mellan fattiga sluminvånare och Bergmans högborgerliga existentiella grubblerier.
”Persona” och ”Viskningar och rop” föll knappast i god afrikansk jord. ”Jungfrukällan” funkade bättre – den har både farsinslag och lite action.
Men att filmerna är svartvita förbryllade publiken. Uganda hade inte mycket till biokultur förrän det blodiga inbördeskriget slutade på 1980-talet. När jag pratar med Öhrn berättar han att många ugandier ser Schwarzeneggerrullen ”Commando” (1985) som någon slags start på filmhistorien.
Öhrns tanke är att ”doppa Bergman i Uganda” och ta tillbaka honom hem. Och därigenom få oss västerlänningar att reflektera över hur vi ser på konst. Ugandierna såg givetvis helt andra saker i Bergmans filmer. Inte minst knasiga i-landsproblem.
Perspektivskiftet i projektet ”Bergman i Uganda” påminner om Öhrns 55 timmar långa film ”Magic Bullet”, som väckte stor uppmärksamhet häromåret.
”Magic Bullet” är en tidsresa istället för en geografisk resa – ett collage som består av samtliga bevarade filmsnuttar som genom åren klippts bort av den svenska filmcensuren. Exempelvis fryntliga slagsmålsscener som idag framstår som harmlösa. Vad var så farligt, undrar man. Eller har vi blivit avtrubbade?
Videohallarna i Uganda har en unik tradition med berättare. Eftersom få kan läsa eller prata engelska – utbudet består mest av Hollywoodfilm – finns det en vj (videojockey) som förklarar handlingen. Denne oavbrutet pratande vj fungerar som översättare, filmkritiker, moralpredikant och showman i ett.
En bit in i visningen av ”Persona” blir vj:n rejält irriterad över Elisabeth Voglers (Liv Ullmann) mystiska tystnad. ”Här är tystnad ingen sjukdom”, förklarar han för publiken. ”Varför är hon på sjukhus? Vita människor har för mycket pengar”. Sedan föreslår han ett mer radikalt botemedel: ”Det här är sjukt. Hon låtsas. Hon förtjänar att få spö”.
Från svensk horisont kan reaktionen tyckas komisk. Samtidigt blir det såsom en skrattspegel för oss själva. Tja, vad är Voglers problem egentligen? Är man fattig och har genomlidit inbördeskrig kan nog Bergmans filmer provocera.
Publiken sitter tålmodigt kvar. Videohallarna är deras fönster mot världen. De är svältfödda på levande bilder, och får lära sig saker.
Som att nordbor har något som kallas ”sommarhus”, får lära sig läsa i tidig ålder och kan drivas till självmord av något så trivialt som kärlek (”Kanske är vi afrikaner inte romantiska. Men här begår ingen självmord på grund av kärlek”, reflekterar en vj).
Vad publiken verkligen tyckte vet inte Öhrn – som långväga gäst fick han mest artiga svar på sina frågor. Ingen han stötte på hade heller hört talas om Bergman. Däremot kände många igen Max von Sydow. Kanske vi borde trycka sedlar med honom istället.