En dag rymde hon. Någonstans – kanske var det i den där lådan på vinden där det fanns undangömda böcker – hade hon hittat romanen om en kvinna som lämnade allt och startade restaurang i en by vid havet. Det skulle hon också göra. Bli fri. På en karta letade hon upp en stad vid havet på lagom avstånd: Helsingborg.
Så kastades Hanna Sköld in i världen. Ovetande.
– Jag var sexton och hade aldrig varit på bio. Jag visste inte vilka Beatles var.
Orsakerna till isolationen var både religiösa och ideologiska. På landet utanför Kristianstad levde hennes familj ett slutet liv. Hon fick hemundervisning byggd på en mycket begränsad världsbild och umgicks inte med någon utanför familjen. Det fanns ingen tv och bara vissa, utvalda böcker.
Till Helsingborg kom hon utan pengar och referensramar. Under nästan ett år tillbringade hon dagarna på Knutpunkten och nätterna i olika trappuppgångar.
– Jag var i princip hemlös. Det var inte så lätt, säger hon, är tyst i några sekunder och fortsätter:
– Men nu väljer jag att se på kraften som gjorde att jag tog mig därifrån. Så småningom hittade jag ett jobb som telefonförsäljare. Mycket av min sociala träning fick jag i det jobbet. Man lärde sig att konversera med folk.
Det var annars det som var svårast i början. Känslan av att vara gäst i verkligheten. Att inte kunna associera till barnprogrammen, Hollywoodfilmerna och popplanscherna.
– Det var inte förrän jag kom in i samhället som jag förstod hur isolerad jag var. När man ska börja bygga sociala relationer och inte vet vilka sociala koder som finns. Det är svårt att ta igen ungdomskulturen. Jag kände mig länge konstig för att jag inte visste. Jag blev jätteduktig på att låtsas att jag visste vad folk pratade om.
Vad hade du med dig hemifrån? Vad hade du för språk och världsbild?
– Jag hade en stark överlevnadskraft, det var jag tvungen att ha. Och jag hade språket med mig, jag var verbal, vilket grundar sig i att jag skrev och läste mycket. Vi hade djur och odlade, närheten till jorden har gett mig mycket i förståelsen hur världen fungerar. Men jag har förstås stora luckor. Det var mycket kristen litteratur. En sanning som gällde.
Det kritiska tänkandet blev en följd av indoktrineringen.
– Jag har lärt mig att saker inte nödvändigtvis är vad de ser ut att vara. Om någon ger ett perspektiv av världen och säger att det är sanningen, så finns det alltid en annan sanning.
Samtidigt som isoleringen begränsade, gav den också plats för fantasin, den som behöver utrymme för att få sväva fritt.
– En stor del av min ungdomstid ägnade jag åt att fantisera om andra platser och världar. Jag tänker att det är det som gör att jag berättar nu.
Hanna Sköld ger ett livligt intryck där hon sitter på café Simpan vid Möllevångstorget i Malmö. Detta är hennes hemstad nu. Hit kom hon som 20-åring för fjorton år sedan, slumpen – eller snarare ödet – ledde henne till en filmutbildning. Hon blev fast. Berättandet och fantasin, krafter som funnits i henne under barndomen, hittade ett uttryck i filmen.
– Som barn fick jag en bild av världen, men kunde inte skapa min egen bild. Berättandet har varit så viktigt för min överlevnad. Att ta del av andras berättelser och dela med mig av mina.
Hennes berättarvärld lånar från sagan och den surrealistiska filmen. ”Nasty Old People” som kom 2009, handlar om Mette, som är nazist och jobbar inom hemtjänsten. Filmens tagline är ”Nasty är bara ett annat ord för kärlek”.
Det finns alltid en annan sanning.
För att finansiera ”Nasty Old People” tog Hanna Sköld ett privat banklån, dels av frustration över filmbranschens tröga stödsystem, men också för att prova nya vägar. När filmen var klar lade hon ut den på Pirate Bay för fri nedladdning, och försåg filmen med en creative commons-licens.
– Creative commons handlar om att jag som regissör kan bestämma vilka rättigheter jag vill släppa fria och vilka jag vill behålla.
Filmen laddades ner av 50 000 personer, översattes till 18 språk och fick donationer från privatpersoner så att det täckte banklånet.
Hanna Sköld vill att hennes filmer ska visas fritt, så länge det inte sker i kommersiella syften. Hon uppmuntrar dessutom andra att remixa hennes filmer.
– Jag var väldigt tveksam till att släppa filmen med tillåtelse för andra att remixa den. Sen bestämde jag mig för att prova. När jag såg den första snutten som någon remixat, blev jag så jäkla glad. Jätterörd. Det är ju helt fantastiskt, att någon tycker om det så mycket att de vill göra det.
Två ord återkommer hon ofta till: Delaktighet och inkluderande.
– I grund och botten handlar det om relationer. Att ge fler makt över berättandet och förstå varandras världar. Jag tänker att det är den starkaste drivkraften för mig. Det jag så småningom har insett, som var ganska skönt att förstå, men också tragiskt, är att väldigt många människor har den där känslan av utanförskap som jag har haft. Det är universellt att inte känna sig inkluderad.
Sedan den förra långfilmen har hennes tankar kring delaktighet växt, parallellt med att kulturvärlden har skapat plattformar för att förenkla. På crowdfunding-sajten Kickstarter lägger kreatörer ut sina projekt för att samla in pengar från den egna publiken. Där ligger nu Hanna Skölds nästa film, ”Granny’s Dancing on the Table”. Vem som helst kan bidra med finansiering, från 5 dollar och uppåt. Fram till den 1 juni krävs 50 000 dollar totalt för att inspelningen av filmen ska kunna påbörjas i höst.
– Det som är viktigt är att kunna släppa filmen både på nätet och på bio på samma gång. Det är nästan omöjligt idag, då är det viktigt att ha ett folkstöd och bygga publiken redan från början.
”Granny’s Dancing on the Table” handlar om 17-åriga Eini, som växer upp i skogen, helt isolerad från omvärlden. En dag rymmer hon för att leta reda på sin dansande farmor.
Jo, berättelsen har sin grund i Hanna Skölds eget liv – fast filmen är mycket mer surrealistisk och mystisk. En saga.
– Eini kan till exempel förutse jordbävningar.
En idé Hanna Sköld fick vid den minimala jordbävningen i Malmö häromåret.
Projektet är mer än en film. Det är som ett eget universum, ”Granniverse” som existerar på olika nivåer. Under manusarbetet har hon haft en öppen Facebooksida där vem som helst har kunnat komma med idéer och konkreta repliker från verkligheten.
– Huvudpersonen i filmen jobbar som telefonförsäljare, precis som jag har gjort. Då har jag frågat folk vad de har för färdig replik när telefonförsäljare ringer. Vissa repliker har hamnat i manus.
Folk kan även bidra med egna mobilklipp, som ska klippas in i filmen och fungera som bilder till huvudkaraktären Einis möten med världen.
”Granny’s Dancing on the Table”, som även kommer att bli ett spel skapat av speldesigners i Malmö, är också en berättarvärld där den som vill kan berätta om sin mormor eller farmor. På sajten granniverse.com finns den rörande historien efter den andra om kvinnor som aldrig ska bli bortglömda. Om mor- och farmödrar som har gjort världens bästa svartvinbärssaft, planterat träd, eller varit förtryckta.
– Jag har nästan inte haft någon kontakt med min farmor och mormor, och ingen av dem lever längre. Jag kanske försöker återskapa något genom att tänka att alla hör ihop. Att man kan få dela varandras släkt.
Hon föreläser mycket om hur internet kan skapa nya möjligheter för en kreativ människa. Efteråt kommer ofta unga tjejer som vill göra film fram.
– De har sett mig som en inspirationskälla, och det är ju skitcoolt. De har sett att det finns andra vägar. Jag tror att många tjejer är uppfostrade i känslan att man väntar på lov.
Det har aldrig Hanna Sköld gjort, väntat på lov. Ända sedan den där dagen då hon rymde har hon valt att tro på sin överlevnadskraft.
– Ibland tror jag att det är bra att vara naiv och inte riktigt se strukturerna.
Hon skrattar när hon säger det.
– Det är klart att jag ska göra detta! Det måste gå, liksom. Annars överlever man inte.