Musikalkomedin ”Rock of Ages” är en slags filmisk motsvarighet till Sweden Rocks 80-talsdrypande hårdrocksmys. Här får 40-plussarna sitt lystmäte av hårspray, pudelrockare, spandexbrallor, mobiltelefoner stora som tegelstenar och headbangareuforiska sångnummer baserade på hits av Guns’n’Roses, Foreigner, Jon Bon Jovi, Twisted Sister, Whitesnake och Def Leppard.
Enstaka scener är hysteriskt rolig nostalgiporr, men filmen som helhet ojämn.
Handlingen utspelar sig på Sunset Strip i Los Angeles 1987, dit Oklahoma-tjejen Sherri (Julianne Hough) anländer med en Greyhoundbuss. Hon möter bartendern Drew (Diego Boneta) och en ljuv powerballad uppstår.
Båda har kommit till LA med rockstjärnedrömmar, och – som musikalgenren föreskriver – lyckas de så småningom efter kärlekstrubbel och motgångar. Hinder på vägen är rockidolen Stacee Jaxx (Tom Cruise), en girig manager (Paul Giamatti) och den Moral Majority-liknande rörelsen som vill stänga ner klubben The Bourbon Room (modellerad efter legendariska Whisky a Go Go).
Handlingen är det minst intressanta i ”Rock of Ages” – precis som i Bröderna Marx senare filmer är det unga käcka parets förvecklingar sega transportsträckor i väntan på de komiska inslagen.
För det är gott om färgstarka bifigurer. Man sitter och väntar på mer av den homoerotiska flirten mellan den lufsige Bourbon Room-ägaren (Alec Baldwin) och hans brittiske assistent (Russell Brand). Mer av Giamattis slemmige manager, som överger rocken och hoppar på pojkbandståget.
Och framför allt mer av Cruise, som gör en vansinnigt excentrisk rockhunk i Ray Ban-solglasögon, bandana, blygdkapsel och bar överkropp, med en apa som matchande accessoar. Om 80-talets rockhjältar var over the top, så lyckas Jaxx toppa dem. Bäst i filmen är en buskisartad samlagsscen där Jaxx förför Malin Åkermans Rolling Stones-journalist till tonerna av ”I Want to Know What Love is”. Här visar Cruise återigen att han är underutnyttjad som komisk aktör.
Humorn är grovkornig, och budskapet knappast subtilt. Moral Majority-tanterna brinner givetvis av hemlig åtrå till Jaxx. Alla vill innerst inne rocka, även republikaner i knytblus.
Men underhållande är det. Det är dock synd att regissören Adam Shankman (”Hairspray”) försöker sikta på både nostalgipubliken och de yngre ”Glee”– och ”High School Musical”-fansen. En vattenkammad kompromiss som borde rufsats till.