74 år gammal fortsätter Woody Allen att pytsa ut en film om året. Det är beundransvärt, javisst – men vår älsklingsneurotiker har nu befunnit sig i en decennielång formsvacka, med undantag för ett par hyggliga uppryckningar som ”Match Point” och ”Vicky Cristina Barcelona”. Som troget fan blir det allt svårare att få höjd puls när de patenterade vita förtexterna börjar rulla till ackompanjemang av ännu en raspig jazzskiva. Ändå återkommer man varje år och hoppas. Långfilm nummer fyrtio, ”Du kommer möta en lång mörk främling”, är inte heller någon av regissörens mer minnesvärda filmer – men det är åtminstone en genomarbetad svart komedi som innebär en slags upprättelse efter förra årets förfärliga ”What­ever Works”, där Woody Allen och Larry David gjorde ett synkroniserat magplask i gubbträsket.

Vi är på välbekant Woody-mark här: Kreativa kretsar i den övre medelklassen. Livskriser. Otrohet och lögner. Yngre kvinnor som faller för äldre män. Utgångna ingredienser som spådomar och småkorkade eskortflickor. Handlingen utspelar sig i London, men det är enbart av finansieringsskäl. Regissören är ointresserad av att skildra såväl staden som Storbritannien: mentalt är han kvar på Manhattan. I centrum står paret Sally (Naomi Watts) och Roy (Josh Brolin) som längtar bort från den äktenskapliga tomgången. Båda frestas av mörka spännande främlingar – Sally av sin chef (Antonio Banderas), Roy av den undersköna grannen (Freida Piento). Samtidigt separerar Sallys föräldrar: pappan (Anthony Hopkins) försöker fåfängt återuppleva sin ungdom med ett blont bombnedslag (Lucy Punch). Mamman (Gemma Jones) får en knäpp och flyter iväg i en värld av spiritism, new age och spåtanter som utlovar henne att hon snart ”ska möta en lång mörk främling”. Det handlar alltså om jakten efter den stora kärleken, ett lyckligare liv – men Woody Allen är på sedvanligt becksvart humorhumör: livet är meningslöst och alla drömmar är självbedrägerier.

Den enda mörka främling vi kan räkna med att möta är liemannen. Här saknas kanske storartad komik – det är exempelvis ont om oneliners av hög karat – men filmen är genomgående underhållande: berättarhantverket är gediget, skådespelarinsatserna är godkända och de många trådarna knyts skickligt ihop i en effektiv final. Man har inte tråkigt, men ”Du kommer möta en lång mörk främling” präglas – som så många av regissörens filmer på senare tid – av en viss lustlöshet, en känsla av att han bara satt upp kameran och exekverat ett manus. Det är som om Woody Allens djupt rotade pessimism – denna mörka energikälla som genererat så lysande humoristisk och vital filmkonst – numera smittar av sig på hans arbetsglädje. Men jag fortsätter envist att tro på ett liv bortom de vita förtexterna, åtminstone till nästa film – den redan inspelade ”Midnight in Paris”, med Adrien Brody och Marion Cotillard.