Samtidigt är de just precis som andra punkband: de spelar hellre än bra, musiken är aggressiv och texterna ger ett upproriskt långfinger åt samhälleliga institutioner – i Pertti Kurikan Nimipäiväts fall allt från riksdagen till det gruppboende där några av medlemmarna bor. När sångaren Kari Aalto inte vill gå på fotvård – han har ömtåliga fötter – skriver han en låt för att lufta sin frustration: ”jävla fotvårdare, de suger fett!/varför i helvete existerar fotvårdare?!”. En annan låt handlar om att spränga gruppboendet.

Men medlemmarna är knappast utsatta för någon vanvård – lite senare fnissar Kari förtjust när fotvårdaren kittlar honom under fötterna.

Den finska dokumentären ”The Punk Syndrome” – delvis producerad av Malmöbolaget Auto Images – är en rörande och ofta komisk hyllning till musikens och det konstnärliga samarbetets terapeutiska kraft, utan någon jolmig bismak som i ”Hur många lingon finns det i världen”, spelfilmen om och med Glada Hudik-teatern. Med undantag för ett par scener som ligger farligt nära lyteskomik är det ett rakt och inkännande porträtt av fyra annorlunda individer.

Skötare och släktingar skymtar mest förbi i marginalen. Filmarna koncentrerar sig på vänskapen – och bråken – mellan bandmedlemmarna, på deras funderingar om livet och kärleken, på arbetet i replokalen och på konsertscener. Inte minst fascinerar den blyge, luggslitne, bandledaren Pertti – en jackfetischist som kokar av ett självhat som han kanaliserar i dagboksanteckningar och gitarriff.

Och bandnamnet? De råkade bildas på Perttis namnsdag.