Hur gör man för att försöka ta död på rasisiska fördomar och mytbildningar?

Ja, varför inte som barnboksförfattaren och konstnären Stina Wirsén i "Liten Skär och alla små brokiga", där hon fyller den svarta, stiliserat tecknade, Lilla Hjärtat med ett innehåll på tvärs mot demonisering. Lilla Hjärtat med pippi-lotter i håret liksom Liten Skär med kaninöron och sylvassa tänder, den kattlika, rödbruna Rutan och den blåprickige kaninlike Bosse är ömsom omtänksam, schyst mot kompisarna och ömsom egoistisk, busig, modig och rädd, det vill säga precis som ungar är mest.

I en av filmens symbolladdade nyckelscener leker de med färger. Det svarta flyter ut och täcker det mesta för att sedan blandas samman och uppstå i nya konstellationer.

Bättre kan man inte ta kål på rasistiska, idiotiska uppfattningar om olika hudfärgers betydelser.

Liksom i filmerna om "Vem" har Wirsén valt en utmärkt röst som driver skeendet från den ena vardagliga, igenkännbara episoden till den andra. Stellan Skarsgård är rolig, inte minst när han måste ta till lite brösttoner och vuxenauktoritet för att inte tappa kontrollen över barnskaran. Och han får definitivt alla att hänga med, till och med på gympapasset i bänkraden.

Wirsén vänder inte oväntat på den traditionella könsrollsuppfattningen. Här blir tjejerna starka, ibland övermodiga, medan Bosse vill ha distans och inte gillar alltför närgånget pussande från husdjuret, masken.

Utseendemässigt är Vem-figurerna mer neutrala men vill man berätta om ett mångkulturellt samhälle kan inte alla se likadana ut på utsidan. Klichébilder av diverse slag behöver diskuteras men det är också nödvändigt att se bortom och förbi dem så att de slutligen spricker och tappar sin laddning.