”Heteromänniskor vill inte se filmer om homosexuella – de speglar inte deras egna liv. De går på filmer om flyktingar, mördare och våldtäktsmän. Men bögar? Inte en chans.”
Repliken från en barkonversation i brittiska ”Weekend” är en tydlig programförklaring. Andrew Haighs film är något så sorgligt sällsynt som ett realistiskt, inkännande och romantiskt drama om två killar som förälskar sig i varandra.
Badvakten Russell (Tom Cullen) och konststudenten Glen (Chris New) träffas på en gaybar på fredag kväll och på söndag säger de farväl till varandra – kanske för alltid, eftersom Glen ska flytta utomlands. Däremellan har de sex och festar, men framför allt samtalar de: om sin barndom, om sina vänner, om sin gayidentitet – och en romans börjar spira, med allt vad det innebär av längtan och fumlig blyghet.
Det bitterljuva och medvetet pratiga upplägget påminner om Richard Linklaters ”Bara en natt” (1995). Vardagsrealismen och den avskalade filmstilen har drag av brittisk kitchen sink; Haigh har själv nämnt Karel Reisz ”Saturday Night and Sunday Morning” (1960) som inspirationskälla – även det en film som utspelar sig i ett glåmigt Nottingham.
Tempot är lågt och dramatiskt sett händer det inte mycket, men ”Weekend” känns mer brännande än ”Brokeback Mountain”, då den skildrar nutidens svårnavigerade gråzon mellan tolerans och intolerans.
Russell och Glen vet aldrig när de kan visa ömhetsbetygelser för varandra offentligt, vilket Haigh understryker genom inklippta bilder av övervakningskameror.
Hotet om verbala och fysiska påhopp är ständigt närvarande.
Det sociala stigmat bemöter huvudkaraktärerna på olika sätt: Russell är introvert och har skuldkänslor kring sin läggning, vilken han bara avslöjat för sina närmsta vänner. Glen är öppet homosexuell, påstridigt utåtriktad och bemöter homofobiska glåpord med attacker som ”Jag ska våldta dig i alla hål!”.
Russel och Glen hade kunnat bli gayschabloner, men Haigh tecknar två komplexa porträtt. Därtill är skådespeleriet utmärkt. Nykomlingarna Cullen och New är båda fynd vi kommer att få se mer av.
”Weekend” har fått 15-årsgräns, men det beror knappast på de närgångna, men aldrig explicita, sexscenerna. Snarare då på att haschet och kokainet flödar. Britterna gillar sitt partyknark.