Marion bor med sin pojkvän Mingus och deras två barn från tidigare förhållanden i en murrig lägenhet på Manhattan. När Marions pappa, syster och systerns pojkvän – tillika Marions ex – dyker upp vidtar 48 timmars kulturkrockande kaos på den lilla ytan.
Julie Delpys ”2 dagar i New York” är en fortsättning på ”2 dagar i Paris” från 2007, och medan man inte behöver ha sett den senare för att förstå den här bör det påpekas att Paris-filmen var bättre: bättre idé, bättre manus, bättre på att hantera den lek med typer och stereotyper som är filmernas kärna. ”2 dagar i New York” är huvudsakligen en välvillig röra, förlagd till gränslandet mellan syrlig komedi och bräkig buskis – först skrattar man högt åt en strålande scen för att därefter grimasera åt en som haltar betänkligt.
Den komiska kontrasten mellan familjerna bygger primärt på att Delpy skildrar sina landsmän som kåta och illaluktande neurotiker, främst kanaliserat genom Marions bitchiga syster och den omdömeslöse expojkvännen som först ringer in en knarklangare till familjemiddagen och sedan är intim med Mingus eltandborste. Handlaget är i mångt och mycket lånat från Woody Allen, men resultatet känns inte riktigt färdigt – inte minst vid det hafsiga slutet där man misstänker av att pengarna plötsligt tog slut och man bara var tvungen att klippa ihop något.
Filmens stora behållning är Chris Rock i rollen som Marions lågmälda pojkvän Mingus – dels för att det är den minst klichéartade karaktären, dels för att det är den första roll där Rock tillåts spela snarare än spela över. Aha-upplevelsen är i nivå med när Jim Carrey drog ner mungiporna i ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”.