”En oväntad vänskap” blev ett folkligt fenomen i Frankrike förra året, och är nu den näst mest sedda inhemska filmen genom tiderna – efter småstadskomedin ”Bienvenue chez les Ch’tis” (2008).
Den hjärtevärmande berättelsen om den svarte förortskillen Driss som blir skötare till – och kompis med – den vite rollstolsburne miljardären Philip satte igång debatter om segregation och rasism, och filmen har allmänt setts som en slags brobyggare mellan klasserna.
Till framgångssagan hör att skådespelaren Omar Sy, själv från en fattig förort, blev den förste svarte skådespelaren att vinna en César, Frankrikes motsvarighet till Guldbaggen.
Mottagandet vid USA-lanseringen blev det motsatta, med aggressiva kommentarer som ”pinsamt”, ”Onkel Tom-rasistisk” och ”Driving Monsieur Daisy”. Främst upprördes de amerikanska kritikerna av Driss: en ständigt leende svart ”hovnarr” som stolpar in i överklasspalatset och lär de vita dansa till Earth, Wind & Fire, i utbyte mot en utbildning i etikett och finkultur.
”En oväntad vänskap” är verkligen inte oproblematisk – men det är lätt att förstå publikframgången.
Filmen är en perfekt kalkylerad feelgoodrulle om ett aktuellt och brännande ämne. Den har ett gott garv minst varannan minut, rapp dialog och en lagom dos sockrade tårar framåt slutet. Handlingen är en lyckad mix av två klassiska komedirecept: det udda paret; den bufflige tjänaren som avslöjar fåniga sociala konventioner. Komedispelet är starkt. Veteranen François Cluzot kan bokstavligen bara använda huvudet som den från halsen förlamade Philip. Sy är desto mer kroppsligt dynamisk som Driss. Personkemin är påtaglig.
Ingen lär nog ifrågasätta de goda intentionerna, men man kan kritisera ”En oväntad vänskap” för att vara lite naivt omdömeslös, ungefär som det stiliserat tecknade svarta barnet i Stina Wirséns bioaktuella ”Liten skär och alla små brokiga”. Det beror på från vilken horisont man ser filmen.
Själv ser jag en vacker saga som medvetet leker just med stereotyperna, drar dem till sin svartvita spets. Philip är inte bara vit och svinrik, utan också impotent både kroppsligen och själsligen.
Driss – hans armar och ben, den som får ta skitgörat – är en provkarta på alla de fördomar en inskränkt vit medelklass kan tänkas projicera på en svart kille från förorten: obildad, lat, kriminell och hotfullt potent. Men under filmens gång lär vi känna Philip och Driss, vi förstår dem och tycker om dem. De blir individer, inte representanter för en grupp.
”En oväntad vänskap” är lyckad, om än ganska lättviktig, biounderhållning – sevärd också med tanke på reaktionerna. Efter filmen kan man fundera över hur mottagandet hade varit både i Frankrike och USA om regissörerna och manusförfattarna Olivier Nakache och Éric Toledano hållit sig närmare den sanna story som filmen sägs bygga på. Verklighetens Driss är inte en svart man från Senegal, utan en arab med algeriska rötter.