Långfilmsdebutanten Barnaby Southcombe använder sig av många glasrutor i telefonkiosker, hissar och dörrar där främst Anna Welles (Charlotte Rampling) ansiktsdrag blir lätt oskarpa och förvridna. Det är ett klassiskt sätt, speciellt i noirgenren, för att antyda att det finns sprickor i identiteten.

Den ensamme kriminalkommissarien Bernie Reid (Gabriel Byrne) möter henne hastigt i ett hus, där en man har hittats brutalt mördad, och fångas av hennes paranta skönhet och något undflyende i gestalten. Han börjar följa efter henne, får napp då hon besöker en klubb för människor på jakt efter en ny partner och bjuder ut henne på middag.

Filmen baseras på en roman av Elsa Lewin och fascinerar därför att den bland annat utforskar två äldre, lite tilltufsade individers längtan efter att knyta känslomässiga kontakter.

Anna har en skilsmässa bakom sig, en vuxen dotter och ett barnbarn. Reids bakgrund förblir dunklare. Gabriel Byrne får inte lika mycket att utgå från i manuset som Ramplings gestalt även om skådespelaren utstrålar den exakt rätta tröttheten och melankolin. Rampling å sin sida pendlar mellan uttryck av total kontroll och yttersta skörhet. Men hur sanna är hennes minnesbilder?

Southcombe, för övrigt Ramplings son, besitter en säker stilkänsla. London har sällan skildrats så gråskaligt, dystert och ogenomträngligt som här. Hela atmosfären andas ensamhet, smärta och skuld. I Annas lägenhet finns också en stängd dörr till dotterns och barnbarnets rum som mystifierar. Filmaren utnyttjar skickligt noirgenrens lek med vad som kan vara en objektiv sanning och vad som är den enskilda individens sanning.

Mot slutet tar dramat en överraskande vändning, inte helt ovanligt i thrillersammanhang. Här finns dessvärre någonting otillfredsställande i själva berättelsen som möjligen kunde ha undvikits om lite mer av själva polisarbetet fått ta plats. Då hade man å andra sidan inte dragits lika långt in i Anna Welles kaotiska värld och Ramplings skiftande spel då rollgestalten alltmer börjar krackelera.