”Vi fångar inte fisk längre, vi får upp människor”, suckar en gammal fiskare i Emanuele Crialeses drama ”Terraferma”.
Vi befinner oss på den italienska ön Linosa. En liten utpost på dekis i fästningen Europa – och en första landkänning för många afrikanska båtflyktingar.
Att plocka upp förlista flyktingar till sjöss är illegalt, och kan leda till att myndigheterna beslagtar fiskebåten. Fiskarna tvingas välja mellan brödet och moralen. Vissa drämmer hellre till med åran när ett par svarta händer desperat greppar tag i relingen. Och flyktingarna har dessutom en tendens att skrämma bort turisterna, som blivit en oumbärlig intäktskälla när fisket sinat på grund av miljöförstöringen.
I centrum står en Linosa-familj, som får illustrera krocken mellan gammalt och nytt. Den naive tjugoåringen Filippo (Filippo Pucillo) står vid ett vägskäl. Ska han bli fiskare som sin farfar, turistentreprenör som sin cyniske farbror eller följa med sin mamma till ett nytt liv på fastlandet? Precis som båtflyktingarna drömmer mamman om ett bättre liv i norr, om terraferma, där det finns fast mark under fötterna.
”Terraferma” skildrar frontlinjen i en kapsejsad flyktingpolitik och tar upp blytunga moraliska frågor. Men trots ämnesvalet är filmen ett lättillgängligt melodrama, med soligt färgstarka bilder.
Jag antar att Crialese på så sätt vill nå en stor publik, men den angelägna historien bottnar inte riktigt – skådespeleriet svajar och flera karaktärer är slarvigt skrivna.
Visuellt är det dock styvt genomfört. Crialese visade i den fantasifulla och betydligt bättre ”Den nya världen” (2006) – även det film om immigranter – att han har en känsla för bilder som dröjer sig kvar i minnet.
Metaforiken i ”Terraferma” är ymnig. Crialese drar både fyndiga och obehagliga paralleller mellan överfulla flyktingbåtar och överfulla partybåtar, mellan stränder som ena stunden rensas från skräp, och den andra stunden från halvdöda afrikaner. De slående bilderna får ”Terraferma” i hamn, men det blir en del snedsegling på vägen.