Dan Curtis tv-serie (1966–71) med Jonathan Frid i huvudrollen som vampyren Barnabas Collins nådde aldrig Sverige. Själv minns jag några avsnitt av den korta revivalserien från 1991 med Ben Cross på någon kabelkanal. Tim Burtons ny­inspelning bygger däremot främst på spinoff-filmen ”Vampyren hus” (1970), som fick svensk biopremiär. Några av originalseriens skådespelare gästspelar i balscenen.

Berättelsen inleds med att unge Barnabas (Johnny Depp) anländer med familjen från England till USA år 1752 och anlägger fiskeläget Collinsport. Efter att ha avvisat kärlekskranka häxan Angelique Bouchard (Eva Green), dödar hon hans fästmö Josette (Bella Heathcote) och förvandlar honom till en vampyr som begravs levande av en lynchmobb.

Först 1972 undkommer Barnabas sin fångenskap och kan söka upp sina ättlingar. Han finner fiske­fabriken på fallrepet i konkurrensen från en rivaliserande firma ägd av en viss Angie Bouchard. Även familjen själv är i sönderfall. Matriarken Elizabeth (Michelle Pfeiffer) styr firman och har anlitat en psykiater (Helena Bonham Carter) för att ta hand om den försupna broderns (Johnny Lee Miller) barn, som traumatiserats efter moderns död i en mystisk båtolycka. En guvernant (Heathcote igen) märkligt lik Josette finns också i huset.

Packat med förvecklingar alltså. I originalseriens såpaformat var det en tillgång. Här blir det mest flackt, rörigt och genomhastat. Allt ska med och i racerfart.

Förödande framförallt för den centrala och tragiska kärlekstriangeln Barnabas-Josette-Angelique men också för att alla intressanta bifigurer, som Pfeiffers bittra Elizabeth och Bonham Carters kärlekstörstande psykiater. De blir knappt mer än skisser till rollfigurer. Förutom Depps melankoliske Barnabas sätter endast Eva Greens lustfyllt intrigerande primadonnahäxa Angelique några djupare spår.

Den verkliga styrkan i filmen ligger, som vanligt hos Burton, i filmfotot och scenografin. I den gigantiska brittiska Pinewood-ateljén har han byggt upp en förtrollande sagomiljö. Där tronar Collins­familjens skräckslott ovanför samhället på en klippa med en utskjutande avsats ovanför det piskande havet. En spelplats som gjord för en dramatisk upptakt och final skildrat i betagande måleriska bildkompositioner och smäktande kamera­rörelser.

Som vanligt när vi ska transporteras tillbaka till 1970-talet kryddas det med popnostalgiska skämt kring disco, hårdrock, blaxploitation och sexuell frigörelse. På bion mittemot den rustika hamnkrogen går ”Deliverance” (”Den sista färden”) och ”Superfly”. Under balscenen har en gigantisk discockula ersatt kristallkronan, och på scen rockar Alice Cooper loss. Eftersom namnet är taget från en amerikansk 1700-talshäxa pockar det förstås på Barnabas minne.

Sammanfattningsvis är ”Dark Shadows” som helhet en splittrad och dåligt genomarbetad film men högst njutbar i sina enskildheter. I en tid av uppföljarinflation är det också skönt att den inte tycks peka mot en del två. Fast med odöda vet man ju aldrig.