Först när den starkt Haneke­influerade, stilsäkra allegorin nominerats till en Oscar för bästa utländska film vågade distributören Njutafilms slå till.

Det är en bra och viktig import, eftersom ”Dogtooth” utgör den första av flera intressanta, vitala verk som kommit fram i Grekland under senare år trots landets finansiella kaos. Utan att övertolka filmer som denna och nyligen bioaktuella ”Attenberg” kan man inte bortse från det faktum att båda dessa dramer gestaltar och kritiserar familjer i kris. Familjen, inte minst i Grekland, är samhällets fundament och blir en spegelbild av den konserverande, patriarkala, korrupta makten.

Lanthimos tar med åskådaren in i en totalsluten värld, där pappan håller sin hust­ru och tre barn i övre tonåren instängda i en villa med tillhörande trädgård och pool. Han beger sig varje dag till arbetet på en industri medan mamman övervakar och fyller en lärares roll. Det är bara det att en stor del av kunskapen förvanskas, så att sonen och de två döttrarna manipuleras och hjärntvättas.

Inte minst gäller det språket, där vissa ord ges helt nya betydelser; allt för att hålla de unga under kontroll och frånta dem förmågan att förstå situationen. Ibland leder det till absurt komiska ögonblick mitt i det konsekvent genomförda skräckdramat, som till exempel då sonen lär sig att en zombie är en gul liten blomma i gräsmattan. Familjens hund, Rex, har lämnats till en tränare och han ställer den centrala frågan apropå inlärning: ”Vill ni ha en vän eller ett djur?”.

Djurliknelsen går igen när barnen tar till slickandet som en väg till förmåner. Liksom Roy Andersson använder sig den formmedvetne Lanthimos av långa tagningar med en stilla kamera. Gestalterna i bilderna blir ibland starkt beskurna, något som understryker deras begränsade möjlighet att överblicka omgivningen och tillvaron. I det blodiga våldet liksom i den incestuösa sex­uali­teten hörs ekon från de antika tragedierna. Det gör att ”Dogtooth” vilar både på klassisk grund och samtidigt är ytterst modern och djupt egensinnig, med and­ra ord en raritet på repertoaren.