John Wagners seriefigur Judge Dredd slog igenom i slutet av 1970-talet i den brittiska tidningen 2000 AD. Han var en barnförbjuden antihjälte som kom helt rätt i punkens och Thatchers era – en ansiktslös fascistoid framtidssnut med rätt att på studs gripa, döma och avrätta slödder på gatorna i 800-miljonersstaden Mega City One. Judge Dredd jagade korrupta kolleger, storskurkar och nedskräpare med samma robotaktiga precision. Han var Dirty Harry tagen till sin logiska, och komiska, spets.

Vi har redan glömt den jönsiga Hollywoodversionen från 1995 med Sylvester Stallone. Den brittiska produktionen ”Dredd” är mer i samklang med kultserien: mörkare, blodigare och obönhörligt dystopisk.

Men samtidigt saknas serieoriginalets svarta humor och satir över totalitära ideologier, vilket gör att den politiska undertexten blir minst sagt grumlig. Det är förvånansvärt med tanke på att den begåvade författaren och Dredd-beundraren Alex Garland (”The Beach”) inte bara har skrivit manuset utan närmast fungerat som medregissör.

Istället har Garland konstruerat en ganska simpel ”Die Hard”-historia om hur Dredd och den synska Judge Anderson (Olivia Thirlby) blir fångade i en jätteskyskrapa där de köttar sig igenom ett sadistiskt knarklangargäng. Det är klaustrofobiskt, obehagligt, ultravåldsamt och nästan helt utan en glimt i ögat – på sin höjd blir det småkul när Karl Urban i titelrollen refererar till Dirty Harry genom att imitera Clint Eastwoods sammanbitna väsande.

Det mest förmildrande med ”Dredd” är designen och fotot, som håller en konstnärlig kaliber man sällan ser i den här typen av filmer; Lars von Triers hovfotograf Anthony Dod Mantle excellerar i framtidssunkiga stadspanoramor och slowmotionaction.