Lars Tunbjörks ande svävar över dramakomedin ”Lycka till och ta hand om varandra”. Precis som fotografen försöker debutregissören Jens Sjögren fånga ett glåmigt Mellanmjölkssverige, ett land med ödsliga villakvarter i skymningen, trista parkeringsplatser, tomma gymnastiksalar – och här och där en liten bisarr detalj i exteriörerna, som de kitschiga träfigurerna handlingen kretsar kring.
Halvar (Bengt CW Carlsson) är en enstörig änkling som retirerat till sin källare, där han bygger dockhusvärldar åt de träskulpturer hans fru täljde som ett slags substitut för barnen paret aldrig fick. En dag stolpar 15-åriga Miriam (Claudia Neij) in i hans liv. Hon är strulig och stukad, i behov av en fadersfigur och vän. Tillsammans bestämmer de sig för att göra en konstkupp – att sprida skulpturerna i samhället.
Den ovanliga vänskapen är fint skildrad, och filmen är visuellt väl genomtänkt av Sjögren som kommer från reklamvärlden. Men jag blir inte klok på vad han och manusförfattaren Kalle Haglund – mer känd som spokenwordartist – vill säga.
”Lycka till och ta hand om varandra” vacklar mellan arthousedrama och publikfriande feelgoodkomedi, utan att vara tillfredsställande som någotdera. En rad vrickade bifigurer i kvarteret paraderar förbi: Leif Ahrle skriver limerickar, Johan Ulveson spränger saker, Carl Johan De Geer spionerar på grannarna, Ia Langhammer målar dålig Österlenkonst. Var för sig är de lustiga, men sammantaget inger de en olustig von oben-känsla. Social satir är det inte frågan om, och det brister rätt rejält i empatin: filmen lyfter på villataken för att visa vilka knasbollar det finns, och vi ska tycka att de är lika fåniga som de gräsliga träfigurerna i dockhusen.