I höstas såg jag ”Prince Charles känsla”, Sara Gieses teateradaption av Liv Strömquists serier, på Malmö stadsteater tillsammans med ett par vänner som just hade blivit ett par. Deras nya sköra lycka skavde lite mot pjäsens träffande satir över hur nyförälskade uttrycker sina unika känslor för varandra genom ett könsstereotypt kroppsspråk och uppförande som delas med tusentals andra par.

En viktig beståndsdel i den där tvåsamhetsbubblan som Strömquist är så bra på att punktera är gemensamma minnen från romansens början och fördjupning. Detta blir smärtsamt uppenbart för Leo (Tatum) när hans fru Paige (McAdams) skadas i en trafikolycka och drabbas av minnesförlust. I en ofrivillig variant på storyn från ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” har parets kärlekshistoria raderats från Paiges minne, och hon måste bygga upp en ny identitet utan tillgång till de senaste årens erfarenheter.

Genrefilmer bygger som bekant på konventioner, och romantik på film är därför ännu mer förutsägbar än i verkligheten. När ”Älska mig igen” försöker måla upp bilden av den perfekta romansen lyckas den inte dra in mig i kärleksbubblan. Men när bubblan har spruckit, och karaktärerna försöker förstå vad den bestod i, uppstår en hel del intressanta frågor om kärlek och identitet. Knappast nydanande eller djuplodande, men sympatiskt och sevärt.