”Välj livet. Välj ett jobb. Välj en karriär.” Gabriela Pichlers lysande långfilmsdebut får mig att tänka på den arga monologen om konsumtionssamhällets livsstilsmyter i ”Trainspotting”.

Den unga fabriksarbeterskan Raša (Nermina Lukač) är inte lika verbal som Ewan McGregors Renton, och långa dokumentärliknande sekvenser med amatörskådespelare placerar ”Äta sova dö” i ett annat stilistiskt register. Men med svart humor punkteras lögner om hur vi (enligt Arbetsförmedlingens handläggare) skapar våra egna förutsättningar.

Raša bor med sin pappa (Milan Dragišić) i ett nordvästskånskt samhälle där hon jobbar på fabrik. Far och dotter har en varm relation och eftersom pappan inte har lyckats övertyga Försäkringskassan om att hans värk gör det omöjligt för honom att arbeta lever de på Rašas lön. När hon förlorar jobbet blir hon lika förtvivlad som huvudpersonen i De Sicas klassiker ”Cykeltjuven” då han blir av med sin cykel. I svensk nutid räcker det dock inte med cykel; arbetsgivarna kräver körkort.

Rašas jobbcoachinggrupp står för några av filmens bästa scener. En samling kantstötta, djupt mänskliga individer tittar på en pr-film om arbetsmarknaden i Öresundsregionen, en glassig Skånekarta med storstadspuls, pittoreska byar och möjligheter som förnekar filmens fula verklighet.

Den absurda humorn signalerar på ett tydligt och smart sätt att ”Äta sova dö” blottlägger en blind fläck i svensk film.

Där fjolårets ”Odjuret” misslyckades med att skildra underklassen i nordvästra Skåne på ett trovärdigt sätt närmar sig Pichlers film dem som saknar pengar, jobb och bildning med respekt, utan att för den skull blunda för rasism och inskränkthet. Hon får mig att tro också på jobbcoachen och fabrikens vd; bara pappans läkare blir något av en karikatyr.

Kameraarbetet påminner ibland om bröderna Dardenne, och Rašas explosivitet skulle platsa i en av deras filmer. Men till skillnad från belgarnas realism är ”Äta sova dö” bitvis väldigt rolig. Pichler gillar när film kombinerar social kritik med svart humor, som hos Roy Andersson, Ulrich Seidl och i Milos Formans tidiga filmer, och hon lyckas med den svåra konsten att frambringa skratt som inte är på någon karaktärs bekostnad.

Under filmens naturalistiska yta gömmer sig en balanserad struktur. Poetiska sekvenser från den övergivna dinosaurieparken i Åstorp där Raša driver runt med vännen Nikki (Jonathan Lampinen) varvas med dialogdrivna scener där regissörens mor Ružica Pichler står för de bästa replikerna.

”Äta sova dö” är ingen genrefilm och kommer inte att få samma publikgenomslag som ”Fucking Åmål”, girl-meets-girl-romansen som satte den svenska småstaden på filmkartan. Men Pichlers skildring av en kaxig muslimsk tjej i en fattig, mångkulturell svensk landsbygd långt ifrån Bullerbyn är en minst lika viktig brytpunkt för svensk film.