Skildringar av småorter befolkade av tillknäppta dystergökar och tokroliga original – gärna med dialekter långt från 08-området – som vi skrattar åt och inte med är något av en svensk paradgenre.

"Pistvakt" lyckades skruva till scenariot så pass att schablonerna slängdes tillbaka i ansiktet på publiken, i övrigt ("Smala Sussie", "Masjävlar" med flera) inbjuds vi att Stureplans-hö-hö-a åt de löjligt ocoola bonnläpparna.

"Flimmer" förlägger handlingen till en diffus kitschvärld där 1970-talets design möter 1990-talets kränkthetsdebatt möter 2000-talets mobiltelefonboom. Fiktiva småorten Backberga domineras av det ekonomiskt krisande telecomföretaget Opcom, som i desperation lanserar ett nytt 4G-nät med påkostad ny mast och dito reklamkampanj. Samtidigt utsätts deras anläggningar för ideliga sabotageaktioner av fanatiska elallergiker.

En kritisk udd mot någonting utom det mänskliga i mänskliga tillkortakommanden har filmen inte. Humorn består huvudsakligen i att se hur ensamma svenska hjärtan i konflikträdsla och trygghetsnarkomani famlar efter gemenskap till vilket pris som helst.

Som att i tysthet finna sig i förödmjukelsen när man med struthatt på huvudet ställs i skamvrån under företagets styrelsemöte.

Provokationer och konflikter tar man udden av med lättköpta försoningar. De förnedrade finner dessutom vägen till lyckan i den löjliga roll de satts att spela. Och så är samförståndet på plats igen i Mellanmjölkssverige.