När filmens kvinnliga huvudperson Juliette (Valérie Donzelli) fäller den mångbottnade­ repliken syftar hon på bombningen av Bagdad år 2003, fast hon säger det ­liksom i förbifarten, eftersom hon och pojkvännen Roméo (Jérémie Elkaïm) just har fått reda på att ­deras arton månader ­gamla son har en hjärntumör.

Precis som Maïwenns ­”Polis” som hade svensk premiär i vintras är ”Slåss för livet” en verklighets­baserad skildring av barn som drabbas av ohyggligheter, med en bildskön skådespelerska som regissör. Donzelli och Elkaïm har skrivit manus tillsammans och när de dramatiserar sina självupplevda erfarenheter av förälskelse, föräldraskap och familjetragedi följer de inte mallen för sentimentala­ berättelser om sjukdomsöden.

Bilden av en storögd rundkindad bäbis som rullas in i en operationssal är förstås nästan outhärdlig men Donzelli håller melodramens automatiska snyftmekanismer på avstånd med hjälp av distanserande ­inslag inspirerade av sextio­talets nouvelle vague.

Karaktärsnamnen Roméo och Juliette signalerar meta­romantik och filmen innehåller flera blinkningar till Truffauts ”Jules och Jim”. På ljudspåret samsas Bach och Vivaldi med elektronisk pop, franska trubadurer, Laurie Anderson, Ennio Morricone och ­Georges Delarue. ­Inklipp från en mikroskopfilm av Jean Painlevé visualiserar hotet från cancern och skådespeleriet är bitvis stiliserat, med musikaliska ­inslag.

Några koketta tilltag fungerar mindre bra, men överlag hjälper självmedvetenheten Donzelli att skjuta ifrån sig omedelbara känslo­reaktioner för att beröra på ett djupare plan. Framförallt genomsyras ”Slåss för livet” av en genuin respekt för alla liv som skuggas av höga sjukhusbyggnader; inte bara patienterna och deras anhöriga utan också personalen som vårdar dem.