Regissören och manusförfattaren Rian Johnson är klok nog att slänga in en brasklapp i ”Looper”. När Joe (Joseph Gordon-Levitt) möter sitt äldre jag (Bruce Willis) förklarar den senare: ”jag vill inte prata om tidsresor, då kan vi sitta här hela dagen och göra diagram”. Ja: logiken i ”Looper” är full av hål. Men om man sväljer de fåniga premisserna är filmen det mest lyckade försöket i genren sedan Terry Gilliams ”De 12 apornas armé” (från 1995, med en 17 år yngre Willis i huvudrollen).

Vi befinner oss i en dystopisk storstad i USA, 2044. Samhällsinstitutionerna har mer eller mindre brutit samman. Den unge Joe arbetar som välbetald mördare åt framtida gangsters. Han blir via en tidsmaskin tillsänd offer från 2077, då det anses mer praktiskt att dumpa lik i tidens flod. Som slutuppdrag måste Joe mörda sitt framtida jag – sedan har han drygt 30 år på sig att leva livet. Problemet är bara att den äldre Joe lyckas rymma när han väl kommer till år 2044. Båda får maffian efter sig.

Johnson kommer från indiefilmen, och det märks; ”Looper” är flera varv smartare än en ordinär sci fi-blockbuster. Det pratas mer och pangas mindre. Han snor friskt – bland annat från Katsuhiro Otomos klassiska manga/anime ”Akira” – men lyckas ändå få till en originell helhet. Framtidvisionen är trovärdig, befriad från alltför stora teknologiska överdrifter.

Samtidigt förblir det existentiella temat frustrerande underutvecklat. Det bränner till då den äldre, livserfarne, Joe försöker prata allvar med sitt yngre amoraliska jag, men Willis och Levitt får alltför få scener tillsammans; de separeras för spänningens skull. Det är synd – ”Looper” hade kunnat bli en tidlös sci fi-film. Det bidde mest en bra timekiller.