Norrmannen Pål Sletaune slog igenom internationellt 1998 med den originella komedin ”Junk Mail”, om en udda, ensam brevbärare som på ett hemlighetsfullt sätt nästlade sig in i en främmande kvinnas lägenhet och liv. I ”Babycall”, en psykologisk thriller med vissa av skräckdramats övernaturliga inslag, återkommer filmaren till just den existentiella ensamheten och dess destruktiva konsekvenser för en skör individ.

Med en utsökt Noomi Rapace i huvudrollen och en väl kontrollerad, lätt underskruvad, stil i bleka färger är ”Babycall” ytterligare ett exempel på den aktuella, imponerande vitala norska filmkonsten. Anna (Rapace) flyttar med sin åttaårige son Anders (Vetle Qvenlid Werring) in i en skyddad bostad i en trist förort. Hon tvingas gömma sig och sonen för den misshandlande maken. Redan första dagen kommer socialarbetare på besök och förklarar att hon måste låta Anders gå i skola.

Undan för undan ökar den skräck och ångest som håller sitt grepp om henne. För att kunna kontrollera Anders då han sover, köper hon en så kallad babycall så att hon kan höra hans andhämtning. Samtidigt innebär det att Anna får in ljud från en annan lägenhet där det eventuellt pågår barnmisshandel.

Noomi Rapace använder sig av ett betydligt rikare register jämfört med i exempelvis Millenniumfilmerna. Inte minst briljerar hon med ett effektivt, oroande ögonspel. Vetle Qvenlid Werring är däremot en åttaåring med ovanligt stumt känslouttryck. Sak samma gäller för en grannpojke som blir hans vän. Bit för bit läggs till i pusslet som alltmer pekar mot att Anna inte är riktigt frisk och inte kan skilja mellan verklighet och fantasi.

Hon träffar den likaledes ensamme försäljaren Helge (Kristoffer Joner), en gång var också han en liten pojke med en starkt överbeskyddande mor. Han blir den som alltmer börjar ifrågasätta Annas berättelse.

Filmaren avstår sympatiskt nog från det mesta av traditionella skräckthrillereffekter och håller i stället spänningen vid liv på det psykologiska planet, där förortens, skolgårdens och sjukhusets gråvita tristess understryker den desperata, förödande ensamheten. Här finns repliker i stil med ”en sån som du kan inte ha vänner”.

Finalen lämnar inte publiken i sticket, något som annars inte är helt ovanligt i genren.

Däremot saknas en starkt förankrad undertext kring barnmisshandel. Även om Sletaune är sparsam med spektakulära inslag lämnar jag filmen med ett intryck av att det blir för mycket yta och form.