Det roligaste med den här filmen är egentligen att se hur fransmannen David Foekinos, regissör, manusförfattare och personen bakom den litterära förlagan, uppfattar den svenske mannen. Huvudpersonen, nyblivna änkan Nathalie, spelad med sedvanlig charmig schvung och perfekt tajming av Audrey Tautou, förälskar sig i kontorskollegan Markus Lundell (François Damiens) utan att man egentligen riktigt förstår varför. Han är stor, trygg och lite depressiv, precis som klichébilden av svensken på sydliga breddgrader där man försett sig på Bergman-filmer. Mycket riktigt finns också ett foto ur ”Viskningar och rop” på kontorschefens rum. Han är i sin tur en schablonbild av den franske mannen, gift men ständigt på jakt efter nya damer.

Mer spännande hade det naturligtvis varit om denne Markus också hade spelats av en svensk. Visserligen utgör Damiens filmens behållning tillsammans med Tautou men kulturkollisionen blir aldrig klockren.

Tautou är bäst i de allvarliga partierna i början då Nathalies man råkar ut för en olycka och dör. Här finns ett känslostråk som vibrerar. Efter det gräver hon ner sig i arbete och försöker hålla sorgen borta. Tills hon oväntat en dag kastar sig om halsen på chockade Markus Lundell.

Men vad det egentligen är som bröderna Foekinos vill gestalta, det vill säga själva kärnan i den bitterljuva sagan, förblir aldrig riktigt formulerat. Filmen lider av en viss vaghet och det balanseras inte upp av humorn även om en svensk publik kan få några goda skratt.