En söt, banal kärlekshistoria mellan den tjugoårige Stig-Helmer (Tobias Jacobsson) och den unga frälsningsarmésoldaten Kerstin (Ida Högberg) försöker binda ihop en saggig, odramatisk historia med några få ljuspunkter i form av associativa drömscener från klassisk film, till exempel ”Casablanca”. Bortsett från de inslagen är filmen visuellt ointressant och tråkig.

Vad vill Lasse Åberg kommunicera med publiken?

Frågan mal i bakhuvudet filmen igenom.

Att Stig-Helmer, en sympatisk, humanistisk individ, utsattes för mobbing och trakasserier i barn- och ungdomen är sorgligt. Det förklarar möjligen varför han senare som vuxen i de tidigare filmerna intar en så försynt hållning. Så mycket mer blir det inte av det.

Lasse Åberg tar chansen att gyckla med vår egen tid, från Oles (Jon Skolmen) hypermoderna lägenhet jämfört med Stig-Helmers antikverade till smarta mobiltelefoner och vårdcentralens skoplastöverdrag. Men ingen av kommentarerna har den sorts intellektuella skärpa som leder till att man ser förhållandena på ett nytt sätt. Åberg pekar men går inte vidare.

Den charm och livsvisdom som trots allt utmärkt de första Stig-Helmer-filmerna uteblir. Huvudpersonen själv är så snäll och mesig att han aldrig höjer temperaturen i en enda scen. Bill Huggs Julle, Stig-Helmers morbror med den lite fräcka dottern Hjördis (Tove Edfeldt), blir kryddor som gör historien uthärdlig.

Det är dags att dra ner gardinen för Änglagård, Åsa-Nisse, Svenssons och Stig-Helmer och se omvärlden med fräscha ögon.