María Luisa Bombal är ett av få kända kvinnliga namn bland en rad manliga latinamerikanska författare. Hennes genombrott kom 1934 med ”Den sista dimman”. Bombal, som studerat i Paris och lärt känna Borges och Neruda i Buenos Aires, skrev framför allt om känslomässigt och sexuellt instängda kvinnoliv i borgerliga miljöer.

Hennes eget liv innehöll stor dramatik då hon i slutet på 30-talet, gift med en homosexuell konstnär, dumpades brutalt av en älskare då han hittat en ny kvinna, gjorde ett misslyckat självmordsförsök och sköt älskaren, som överlevde. Efter kort tid lades anklagelsen mot Bombal ner.

Marcelo Ferraris tv-mässiga, platta, film uppehåller sig tyvärr nästan uteslutande vid passions- och svartsjukedramat.

Men våldsamma handlingar på film innebär inte per automatik att en historia drabbar åskådaren och blir angelägen.

Blanca Lewin i huvudrollen är med sitt korpsvarta pagehår och illröda läppar bra som typ och påminner om Bombal från fotografier. Vi ser att hon är en lidande kvinnan med begränsade möjligheter i det social hårt kontrollerade samhället men manuset tillåter ingen verklig fördjupning.

Dessutom är älskaren, spelad av Marcelo Alonso, en riktig tråkmåns; stel, hård och obehaglig. Såvida inte Bombal var en utstuderad masochist blir passionen obegriplig. Över huvud taget utmärks hela filmen av en märklig stumhet och Ferraris regi förmår inte tillföra liv och nerv.

Filmen visas på Biograf Spegeln och Tegelhuset i Malmö i satsningen World Wide Cinema – ett utmärkt initiativ med film från länder som sällan finns representerade på repertoaren. Förhoppningsvis höjs kvaliteten framöver.