1990-tal. Två franska tonåringar, Camille och Sullivan, är vansinnigt förälskade i varandra. Men så vill han se världen och drar till Sydamerika. Camilles hjärta brister. Hon inleder ett nytt förhållande och försöker glömma. Det går inte.

På pappret kanske Mia Hansen-Løves ”Min ungdoms kärlek” låter som ett tämligen konventionellt romantiskt drama.

Non. Det här en uppvisning i fransk filmisk isbergsteknik – i Éric Rohmers, François Truffauts och Robert Bressons anda.

Känslorna bubblar mest under ytan. Skådespeleriet är torrt, minimalistiskt. Ungdomarna traskar runt i solkyssta lantliga miljöer och pratar brådmoget sönder livet och kärleken. De dramatiska höjdpunkterna – just de som en amerikansk film hade kramat varenda tår ur – får vi inte ens se.

Med en sämre regissör hade berättarstrategin blivit förödande, men Hansen–Løve – som har baserat historien på sitt eget liv – vet precis när hon ska skruva upp tonläget ett snäpp för att lätta på melankolin och slå an en sträng hos publiken. Och att filmen är full av vardagliga scener där inte mycket händer är ett kongenialt sätt att fånga Camilles intensiva längtan under de trista transportsträckor som livet till största del består av.

Det är sällan man ser tonårig kärlek skildras så ömt och trovärdigt som i ”Min ungdoms kärlek” – men främst är filmen en stark frigörelsehistoria om en ung kvinna som måste kapa bojorna till det förflutna för att bli en självständig individ.

Lola Créton var bara 16 år när filmen spelades in, och lyckas ändå göra en trovärdig gestaltning av Camilles resa från 15 till 23. Créton utstrålar precis den mix av oskuldsfull skörhet och inre styrka som rollen kräver. Antagligen en blivande fransk storstjärna.