Konstintendenten Agathe (Isabelle Huppert) är en fransk variant på Meryl Streeps karaktär från ”Djävulen bär Prada”.

Agathe är chef på ett känt konstcentrum i Paris och är lika fruktad där som i det lyxiga hemmet i Luxembourgkvarteren. Hennes man, bokförläggaren François (André Dussolier), är så van att bli hunsad att han beskriver henne som Cruella de Vil förklädd till Mary Poppins när hon uppträder vänligt.

Agathes kontrollerade tillvaro sätts på spel när parets son får en ny bästis, vars pappa Patrick (Benoît Poelvoorde) erbjuder sina tjänster som hantverkare och snabbt blir kompis med François. Patrick är en obildad, arbetslös belgare utan fast bostad som har suttit i fängelse och gärna köper sex av storbystade horor. Jag förmodar att det är han som är bohemen i den stereotypa svenska titeln.

På franska heter filmen ”Min värsta mardröm”, vilket sammanfattar hur Agathe först uppfattar Patrick. Men snart upptäcker hon (förstås) att hans vulgära humor, sexuella aptit och bristande respekt för konceptkonst är precis vad hon behöver.

Historien tycks vara en ursäkt för att bussa ihop den välkände belgiske komikern Poelvoorde med den alltid sevärda Huppert.

Skådespelarna gör vad de kan med ett tunt manus men skildringen av den franska kultureliten är för osannolik för att fungera som satir.

Ett Ikea-besök, komplett med köttbullar, är dock en liten bonus för den svenska publiken.