Animationshuset Pixars filmkatalog har krängt mellan det genialiska (”Toy Story”-trilogin, ”Monsters Inc.” och ”Råttatouille”), det habila (”Superhjältarna”) och det pretentiösa (”Wall-E”). ”Modig”, den trettonde filmen på sjutton år, befinner sig på den finare delen av skalan: en frihetssaga som inte besitter någon större komplexitet men i gengäld har ett mycket varmt hjärta.
Huvudpersonen är den skotska, vildsinta prinsessan Merida, försedd med ett symboliskt knallrött hårsvall och en enastående begåvning för att rida och skjuta pilbåge.
Gifta sig är hon måttligt intresserad av, men hennes föräldrar insisterar på bröllop, i synnerhet hennes mamma drottning Elinor som med växande irritation försöker justera in sin yviga dotter i en traditionell prinsessroll.
Efter en tillställning då tillresta friare ska visa sina färdigheter blir mor och dotter djupt osams, och Merida ger sig rasande ut i skogen. När hon träffar på en häxa i ett litet stenhus lyckas hon förhandla sig till en magisk kaka som ska få drottning Elinor på bättre tankar. Det är bara det att kakan har en oväntad bieffekt: den förvandlar drottningen till en jättestor brunbjörn. Just björnar har kungafamiljen dessutom dystra erfarenheter av sedan en vidrig best en gång bitit av kungens ena ben.
”Modig” har tre regissörer och hela fyra manusförfattare som skrivit utifrån en grundhistoria av Brenda Chapman.
Trots de många kockarna är det en rak berättelse med bra tempo, som både känns som en traditionell saga och en modern berättelse om tolerans och frigörelse: inte minst som filmens verkliga relationsdrama utspelar sig mellan mamma och dotter. Jag har bara sett den dubbade versionen, med Amy Diamond och Elisabet Carlsson istället för Kelly Macdonald och Emma Thompson, men med undantag för några skavande anglicismer är de svenska rösterna genomgående bra, med en strålande Ewa Fröling som den påstridiga häxan.
Här finns, som alltid hos Pixar, samtidsblinkningar åt vuxenpubliken (håll utkik efter den andra scenen i häxans stuga med sin satir över moderna telefonköer) men ”Modig” är hela tiden tillräckligt rak och enkel för att kommunicera även med en barnpublik. Inte minst gäller det dynamiken mellan björnen Elinor och den skuldtyngda Merida – det är ju trots allt hennes fel att morsan blivit en björn – som är varm och intelligent och hela tiden på rätt sida om det sentimentala.
Björnen Elinor kan för övrigt vara den bästa djurfiguren Pixar skapat sen Råttatouille – innerligt uttrycksfull trots sin stumhet, ritad med en förbluffande exakt känsla för figurens korsning mellan drottningens mänskliga förfining och björnens djuriska brist på densamma.
Allt i ”Modig” är inte lysande, men scenerna med björnen är animerade i ordets finaste, mest ursprungliga bemärkelse: livlika.