1978. Proggig julfest i ett brunmurrigt inrett radhus i Rykkinn, en förort till Oslo. Barnen gaddar ihop sig till en protest mot de vad de anser är manschauvinistiska tendenser hos deras vänsterpappor. Men när ungarna tågar in i köket med handtextade plakat och skanderar ”ner med patriarkatet”, slutar det med att papporna glatt faller in i talkören. Snart har de vuxna överröstat barnen, som snopet tystnar.

Hur gör man revolt om föräldrarna bara uppmuntrar en? 14-årige Nikolaj (Åsmund Høeg) i ”Revolt” försöker, men alla uppror kramas ihjäl. Röka och skolka? Inga problem. Kasta en ölflaska i huvudet på rektorn den 17 maj? Bara sund upprorsanda. Sexuell revolution? Ingen poäng när man som Nikolaj har en pappa (Sven Nordin) som tar med honom på nudistläger eller ropar ”kom in så får du se ett härligt knull”, när han råkar kika in i föräldrarnas sovrum. Inte ens som punkare får Nikolaj chans att blomstra. Snart lyssnar pappan på Sex Pistols, hänger i replokalen och hoppar in som trummis.

Jens Liens ”Revolt” har jämförts med ”Tillsammans” för sin kritik av 40-talisternas radikala barnuppfostran och kvävande gränslöshet. Visst har filmerna samma detaljerade tidskolorit – är man i rätt ålder är det en nostalgitripp – men ”Revolt” drar mer mot komedi och här finns också en samhällskritisk udd riktad mot konformismen, nationalismen och invandrarfientligheten bland proggfamiljens grannar. (Filmen är baserad på Nikolaj Frobenius roman ”Teori og Praksis”, som – fullt förståeligt – väckte bestörtning i lilla Rykkinn).

”Revolt” tecknar också ett betydligt ömsintare porträtt av föräldragenerationen än Moodyssons film. Främst är det en skildring av en ovanlig och stark ­far-son relation. När familjen drabbas av en tragedi tvingas Nikolaj ta hand om sitt nervvrak till pappa, vilket ytterligare hämmar sonens utbrottsförsök.

Høeg gör en fin insats i den svåra huvudrollen, men det är scentjuven Nordin – i stort rött proggskägg – som gör filmen. Hans fadersfigur tillhör de mest minnesvärda i nordisk filmhistoria: bullrig och snäll, men också naiv och ömkansvärd.

Jens Lien (”Den brysomme mannen”) är en flyhänt och visuellt fiffig regissör, vilket gör ”Revolt” oavbrutet underhållande. Men filmen lider av en viss plottrighet och tvära kast när mycket från romanförlagan ska proppas in i den korta speltiden på 1.27. Det lyckliga slutet känns rumphugget, och får en bisarr touch då Johnny Rotten dyker upp i en cameo som räddande ängel. En tokig idé som borde ha stannat på pappret. Men det är väl punk. Eller pønk, som norrmännen säger.

Kvävande gränslöshet på norska.foto: tri art media