Det är roligt med filmer som växer, stannar kvar inom en, och där bilder och stämningar oväntat kan dyka upp i minnet. ”Bitchkram” är en sådan film.

Vid en hastig blick ser man lätt att regissören Andreas Öhman (”I rymden finns inga känslor”) gjort ett rappt, väl avlyssnat, porträtt av en självupptagen ungdomsgeneration, där tävlan om bekräftelse och framgång hetsar individerna så att de knappt verkar hinna andas. Men undan för undan framträder en allt mer seriös och tidlös skildring av två, på olika sätt olyckliga, unga tjejer som genom ett udda möte vågar upptäcka och erkänna nya sidor hos sig själva.

Att det lyckas så bra beror inte enbart på ett schyst manus, en säker, lyhörd regi och ett bitvis mättat, stämningsrikt bildspråk utan på att ”Bitchkram” starkt lever genom ypperliga skådespelare. Linda Molin (Kristin) slog igenom förra året i ”Apflickorna”, belönad med Guldbaggen för bästa film 2011, och skånskan Fanny Ketter (Andrea) gjorde i sin tur för ett år sedan avtryck i en roll i tv-serien ”Bron”.

Kristin tar studenten i en småstad och drömmer om tillvaron som krönikör i New York långt borta från familj, en ständigt, konkurrerande syster och den lilla ortens småskurna sociala kontroll. Det häftiga partajandet resulterar i att hon missar planet och i stället hamnar i ett litet annorlunda hem i stans utkant, där Andrea bor med en äldre och en yngre bror och isolerar sig från ungdomar i samma ålder. Varje natt ger hon sig ut på långa löpningar i skogen.

Motvilligt dras de två till varandra, ser igenom varandra och båda har modet att släppa in den andra i den egna världen.

Idén att konfrontera två olika personligheter för att illustrera hur lätt tvärsäkra uppfattningar och konventioner försvårar en människas mognadsprocess är långt ifrån ny. Öhman och hans team lyckas ändå utvinna ovanligt många och delvis nya nyanser i den här coming of age-historien, där det komiska hela tiden löper jämsides med det tragiska utan att det för ett ögonblick känns konstruerat.