THIS MEANS WAR. Två hunkiga CIA-kollegor (Chris Pine och Tom Hardy) börjar av en slump dejta samma kvinna. I och med det förbyts deras dittills innerliga bromans i en utstuderad tävling för att vinna hennes gunst, kraftigt understödd av organisationens samlade spaningsteknik. (Här finns även en parallellhistoria med en ond tysk terrorist, men den är bara där för syns skull, så vi struntar i den.)
Reese Witherspoon är affischnamnet i ”This Means War”, och medan hon är en utmärkt komediskådis kan man undra varför hon valde den här filmen: som Lauren är hon reducerad till klichégullig karriärblondie (komplett med en scen där hon poppar popcorn i bara trosorna).
Hon är försedd med en bästis med tourettes (Chelsea Handler), och det plockas vissa poänger på att hon gillar att häva öl och köra bil, men hennes funktion stannar likväl vid att framhäva de två snubbarna. För ”This Means War” är ingen actionromans – det är en buddy movie med gigantisk maskinpark.
Framför allt är filmen slapp och hafsig där den borde vara skarp och smart. Och ska den här sortens film fungera är den där smartnessen en central komponent: den kan sätta jetmotor på berättelsen, kan lyfta de på papperet idiotiska premisserna till stor underhållning.
Manusförfattaren Simon Kinberg vet egentligen det där: han skrev ”Mr and Mrs Smith” och den är en på alla punkter bättre film, just för att den tar sig själv och sin fåniga intrig på största allvar.
Vill man vara snäll kan man kalla ”This Means War” ett okej tidsfördriv. Vill man vara elak kan man påminna om att regissören McG:s hittills största stund bakom kameran är videon till Offsprings ”Pretty Fly for a White Guy”.