Vetskapen om det som komma skall hänger tungt över första halvan av Kari Anne Moes ”Till ungdomen”. Dokumentären följer socialistiska Sana, socialdemokratiska Johanne, Haakon från Høyre och Henrik från Fremskrittspartiet under förberedelserna inför skolvalet i Norge 2011.
Moes ursprungliga manus var inspirerat av high school-klassikern ”Breakfast Club” där skolungdomar från olika grupperingar upptäcker att de inte är så olika som de tror. Trots vitt skilda värderingar förenas även Sana, Johanne, Haakon och Henrik genom sitt samhällsengagemang.
Men när regissören står med Sana vid centralstationen i Oslo den 22 juli och hör regeringskvarteret sprängas ändras projektets förutsättningar. Johanne, som Moe filmat på Utøya tidigare samma dag, överlever Breiviks attack och vittnar om sina upplevelser i en lång monolog. Filmens struktur – före och efter, med massakern som förändrar verkligheten i mitten – kan uppfattas som en enkel spegling av händelseförloppet men i själva verket är klippningen mycket genomtänkt.
Det är omöjligt att värja sig mot Johannes vittnesmål; att se hennes ansikte medan hon berättar om sina minnesbilder tvingar mig att ta in verkligheten på ett sätt som ingen journalistisk skildring av Utøya förmått. Det går att fly från en tidningstext, men inte från Johannes blick.
Bilderna av ungdomarna på lägret före katastrofen är smärtsamma på ett annat sätt. Jag tänker på ett arkivklipp från Kristina Lindström och Maud Nycanders ”Palme” där dåvarande SSU-ordföranden Anna Lindh håller tal på Palmes begravning. Detaljer från Utøya i Moes film fastnar i mitt medvetande på ett liknande sätt: en textrad om att ”ingen hotar ditt liv här i natt” från Åge Aleksandersens sång ”Rosalita” som framförs på lägerscenen; Johanne som ringer hem och berättar att hon överlevt första natten i tältet trots regnet.
En flashback senare i filmen från den chockade Johanne till en slowmotionbild av hennes sorglösa uppsyn före attacken blir dock lite för mycket; omredigeringen av de tidigare filmsekvenserna sker automatiskt i mitt medvetande ändå, utan detta påklistrade grepp.
I övrigt undviker regissören överflödig dramaturgi och ger ungdomarna utrymme att förmedla sina tankar, upplevelser och förhoppningar. Den nyanserade framställningen av Henrik från högerpopulistiska Fremskrittspartiet är anmärkningsvärd. Som före detta ordförande för Sosialistisk Ungdom har Moe förstås hjärtat till vänster men hennes ungdomsporträtt förmedlar en stark känsla för individens komplexitet och det positiva i att dessa unga människor vill påverka samhället genom demokratiska processer.
Vi som ser mångkulturella samhällen som något positivt måste bemöta invandrarfientliga åsikter med debatt, inte demonisering. Just där ger Moes film paradoxalt nog hopp, trots att den dokumenterar en av vår tids stora tragedier.
Läs mer: Intervju med Kari Anne Moe på sidan B2–B3.