”The Imposter” kör med samma taktik som den Oscarsbelönade dokumentären ”Man on Wire”. Raka intervjuer varvas med suggestiva, ordlösa, dramatiseringar. Hybridformen är effektiv: ”The Imposter” är spännande, närmast en nagelbitardokumentär.

Den sanna historien är osannolik. 1994 försvinner 13-årige Nicholas Barclay i San Antonio, Texas. Familjen ger så småningom upp hoppet om att han någonsin ska återfinnas, död eller levande. Men 1997 ringer en myndighetsperson från Linares i Spanien: De har hittat Nicholas i en telefonkiosk. Han är svårt traumatiserad och pratar engelska med stark brytning. Mystiskt nog har Nicholas även bytt ögonfärg och hårfärg.

Att det är en bluff förstår vi från början. Men den uppenbara bedragaren, fransmannen Frédéric Bourdin, tas ändå emot med öppna armar av familjen Barclay. Alla gläds åt att den förlorade ”sonen” har återvänt.

”The Imposter” är på ett plan en rak skildring av ett bisarrt kriminalfall. Regissören Bart Layton utnyttjar smart alla lögner, begravda hundar och knasiga twister för att skapa en fascinerande thriller. På ett annat plan är det en existentiell berättelse om identitet och gruppdynamik. Vi spelar alla en roll för att smälta in. Och gruppen kan, för sin överlevnad, nöja sig med en lögn.

Men vad är egentligen lögn och sanning i ”The Imposter”? Det riktigt spännande är att regissören sätter åskådaren i en obekväm sits.

Filmen är upplagd så att vi ska identifiera oss med Bourdin, en kameleontisk mytoman med smort munläder. Till slut känner man sig lika duperad som familjen Barclay.