Men ”Hypnotisören” har tyvärr inte blivit något helgjutet, lyckat verk, trots ett intensivt, nervigt spel av Lena Olin och ett trovärdigt lugn hos den sympatiske nykomlingen Tobias Zilliacus som kriminalkommissarien Joona Linna. Mikael Persbrandt är genomgående bra bortsett från någon scen där hans tablettmissbrukande rollgestalt spelas alltför drogad och ofrivilligt blir komisk.

På samma sätt som Lars Keplers litterära förlaga faller filmen sönder i flera olika berättelser, dels den om makarna Barks äktenskapliga drama, dels den om mordet på en Stockholmsfamilj som Linna försöker lösa med läkaren och hypnosspecialisten Erik Maria Barks hjälp och dels dennes gamla nedlagda hypnosforskning. I boken ges utrymme för fördjupning. Där är det helt enkelt lättare att acceptera splittringen. Filmformen kräver däremot att delarna integreras starkare. Här brister manuset.

Bäst fungerar ”Hypnotisören” som äktenskapsdrama då mycket förblir outsagt och publikens fantasi tas i anspråk. Som angelägen samhällsskildring i spåren efter Stieg Larsson-filmatiseringarna och de båda ”Snabba Cash”-berättelserna står sig ”Hypnotisören” inte alls. Men någon sådan kritisk agenda finns inte heller hos det skrivande paret Ahndoril (pseudonymen Lars Kepler). Deras ”Hypnotisören” är först och främst en spänningsskapande, våldsam, spekulativ, underhållningsroman. Hallström förvaltar spänningen och det brutalt blodiga förminskas inte i filmen, snarare tvärtom.

Början är lovande. Här hittar filmaren en gråmulen, kylslagen ton med Stockholms innerstad omgärdad av isiga vatten. I några övergripande flygvyer syns tydliga sprickmönster i isen, en snabb bild som kan spegla vad som händer inom dramats gestalter. Men den sortens visuella godbitar är inte många.

Skådespeleriet drar upp betyget.