Sam Raimis splatterklassiker ”The Evil Dead” plus Marc Evans dokusåparysare ”My Little Eye” plus H.P. Lovecrafts demonologi. Tre onda förebilder som kombinerats i Drew Goddards (”Lost”) och Joss Whedons (”The Avengers”) ”The Cabin in the Woods”. En vinnare på papperet, kan tyckas. Men man får varken knorr på satiren eller skräcken.
Redan innan förtexterna introduceras vi för två cyniska projektledare (Richard Jenkins, Bradley Whitford) till något som länge ser ut som en sadistisk underhållningssåpa med fem universitetsstudenter (övriga i rollistan ovan) i en isolerad stuga på landet som offer. Filmen driver med genreklichéer om primitiva bonnläppar, korkade blondiner, knarkpåtända konspirationsteoretiker och den sista oskuldsfulla flickan som ska döda monstret.
Det är inte ointelligent, bitvis riktigt njutbart. Skådespelarna balanserar perfekt på gränsen till det självironiska, och de visuella effekterna imponerar. Fast lika skruvat som i ”The Evil Dead” eller genuint obehagligt som i ”My Little Eye” blir det aldrig. Och när det gäller metafilmisk humor kommer ”Cabin in the Woods” inte i närheten av ”Scream”-filmerna.
Emellertid kan den genrebitne i finalen se fram emot ett rekord i både antal monster och deras byten, om än maximen less is more hade varit på sin plats.