Kay och Arnold (Meryl Streep och Tommy Lee Jones) har varit gifta i 31 år. Hon jobbar i en klädaffär och han på kontor. På kvällarna sitter han försjunken framför någon sportkanal medan hon pysslar i köket. När det är dags att lägga sig går de till varsitt sovrum.

Trots att de lever tillsammans har de mycket lite med varandra att göra – ett faktum som fyller Kay med så mycket frustration att hon bokar tid hos en äktenskapsrådgivare (Steve Carrell) som har privatkonsultationer i sitt hem i ett litet samhälle i Maine, den amerikanska nordostkustens stillsamt burgna trähus- och hummerparadis. Arnold hatar det, men följer motvilligt med, och under veckan som följer försöker de med lika delar tafatthet och desperation komma varandra nära igen.

”Hope Springs” är trots den vällustiga New England-inramningen huvudsakligen en samtalsfilm, en intelligent och mycket ömsint sådan i sin skildring av den långa kärlekens dynamik och irrvägar.

Meryl Streep spelar Kay med den där sortens dämpade förtvivlan hos en person som insett att hon inte längre står ut men samtidigt inte riktigt litar till sin förmåga att kunna förändra läget, och det subtila skådespeleriet präglar hela filmen.

Regissören David Frankel har av allt att döma gett personregi som uppmuntrar till ekonomi med minspel såväl som kroppsspråk, något som klär inte minst Steve Carrell: förvisso en magisk komediskådis men minst lika bra när han, som här, primärt sitter still i en stol och ställer frågor.

Även Tommy Lee Jones är utsökt i en ganska otypisk roll som en välmenande surkart, en man ointresserad av eller åtminstone otränad på att prata men med ett hårt bultande hjärta under kostymen.

En sak bara: affischerna och marknadsföringen antyder att ”Hope Springs” är en romantisk komedi. Det är den inte. Filmen har djupt romantiska och bitvis komiska inslag, men det här är i huvudsak ett drama, och ett av de absolut finaste du kan se på bio i år.