Ester Martin Bergsmarks andra långfilm efter debuten med ”Maggie vaknar på balkongen” påminner mig om det franska uttrycket ”être bien dans sa peau”, bokstavligen att känna sig bekväm i sin hud.

”Pojktanten” är en självbiografisk dokumentär om att växa upp med en otydlig könsidentitet i ett samhälle där den som inte kan definieras som ”man” eller ”kvinna” ofta stöts bort. Upplevelsen av att befinna sig i ett skal som inte riktigt passar förmedlas visuellt genom den hudnära kameran.

I en återkommande scen sitter Bergsmark i ett ångande badkar och samtalar med expartnern, författaren Eli Levén. Kameran kryper också inpå det som täcker huden, från naturens behåring som rakas bort, till kulturens artificiella skal: smink, smycken och kläder. Sniglar – mjuka hermafroditer i hårda skal – är en viktig referens; filmens internationella titel är ”She Male Snails”.

Utdrag ur Levéns debutroman ”Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats” varvas med fiktiva scener där androgyna skådespelare i olika åldrar agerar. En dansande ung pojke med hörlurar, läppstift och glittriga smycken får mig att tänka på den unge Jonathan Caouette i ”Tarnation”. Karaktärerna är klädda i grälla kulörer som sticker ut mot ett kärvt svenskt vinterlandskap. Soundtrackets elektronika ger bilderna en suggestiv underton.

”Pojktanten” förhåller sig till konventionell dokumentärfilm ungefär som det feministiska porrprojektet ”Dirty Diaries” (där Bergsmark medverkade) till mainstreamporr. Otydligheten och det sega tempot är en del av filmens karaktär. Men när Eli utbrister att hen ”är trött på att sitta här i det här jävla badkaret!” får frustrationen gensvar hos mig som åskådare. Trots detaljer som påminner om den genialiske filmkonstnären Derek Jarman känns den utdragna helheten som ett sympatiskt men vildvuxet kortfilmsprojekt.